WAY TO BIEBER - NOVELLBLOGG!

Det var länge sedan jag känt en riktig adrenalin kick. Förut hade det varit i sammanband med rädsla men denna gång kändes det riktigt…bra. Spänningen jag känt i kroppen hela dagen släppte och jag kunde inte låta bli att skratta när jag sprang längs korridoren mot hissen.

”Du är död, Biebs!” hörde jag Alexis skrika bakom mig. Skrattandes sprang jag in i hissen men tjejen var snabb och hann precis innan dörrarna slogs samman. Dock kom hennes lilla rosa kudde i kläm och plötsligt flög det fjädrar i hela hissen. Vi såg förvånat på de svävande fjädrarna och hann sedan bara möta varandras blick någon sekund innan dörrarna slogs upp igen. En gammal man i blå hotell-uniform utanför såg förskräckt på förödelsen i hissen och jag bet mig  hårt i läppen när jag insåg att han med sin hink och golvmopp var en städare. Och denna hiss var nu hans nya mardröm.

”Vad har ni gjort!?” utbrast han ursinnigt och därefter hände allting väldigt snabbt. Mannen tog sin mopp och gick emot oss samtidigt som jag instinktivt fattade Alexis hand och drog med henne ut ur hissen och snabbt längs korridoren.

”Stanna där ni är era snorungar!” hörde vi städaren ropa ilsket efter oss.  Alexis skrattade högt men jag visste att hennes hjärta slog lika snabbt som mitt. Paniken såg till att vi båda sprang snabbare än någonsin. Korridoren ledde oss till en återvändsgränd eftersom korridoren funnit sitt slut förutom en låst skrubb.

”Vi är körda”, sa Alexis panikslaget. Jag såg mig om, desperat efter en utväg, men det var bara förgäves medan städaren närmade sig allt snabbare.

”Psst.”  Både jag och Alexis ryckte till och vände oss om. En dörr till ett av hotellrummen hade öppnats på glänt och ut stack en mörkhyad pojkes huvud ut. Han flinade stort åt oss. ”Ni kanske borde komma in”, sa han och öppnade dörren lite till. Jag kastade en blick mot gången bakom oss för att upptäcka städaren som var knappt sju meter ifrån oss.

”Det vore nog en idé”, sa jag och svalde klumpen i halsen.

”Vore nog bäst”, höll Alexis med innan vi både kastade oss innanför dörren. Pojken stängde direkt och låste dörren bakom sig precis innan något stötte emot dörren och började banka våldsamt.

”Han är galen!” utbrast Alexis.

”Äsch, det är bara gamla Gary”, sa pojken.

”Du känner honom?!” sa Alexis med stora ögon. Pojken skrattade.

”Jag känner alla här. Min farsa äger stället.”

”Åh”, sa Alexis dumt.

”Mitt namn är Terrence”, sa han och sträckte fram handen.

”Alexis”, svarade hon och skakade den med eftertryck av tacksamhet.

”Justin”, sa jag och tog ett steg fram men istället för att skaka den höjde han på ögonbrynen.

”Tror du jag är efterbliven eller? Klart jag vet vem du är.” Han såg allvarligt på mig men brast sedan ut i skratt.

”Terrence”, sa han och skakade min hand. ”Välkommen till mitt crib.” Terrence ledde oss genom kolsvarta draperier in till ett rum som tog andan ur mig. Alexis flämtade till högt och gav mig en chockad blick. Rummet var fyllt med gigantiska dataskärmar över hela väggarna. Radioapparater, game boys och även walkie-talkies täckte golvet samt en massa andra prylar och jag antog att Terrences pappa tjänade en hel del på sitt hotell.

”Wow, jag tror jag aldrig sett så här mycket tekniska prylar någonsin. Vart tusan får du tag på allt?”

”Jag är ett stjärnbarn”, förklarade Terrence. ”Jag får en ny pryl för varje prov jag spikar.” Och med tanke på hur mycket coola prylar han hade så tvivlade jag på att han kuggat ett enda prov i sitt liv.

”Hur gammal är du, Terrence…?” undrade jag och började hänfört gå runt i rummet.

”12 men underskatta inte min ålder är ni snälla”, svarade han och började knappa i nå koder i en av datorerna, så snabbt att mina ögon knappt hann med.

”Lovar”, sa jag och Alexis i kör. När Terrence var klar med det han väl hållit på med hoppade han upp ur datastolen och gick in i ett litet kök.

”Någon som är sugen på popcorn?” undrade han.

”Varför inte?” sa Alexis. Jag kastade en blick på klockan. Nio på kvällen. Vi skulle upp sex. Trots det siktade jag mig in på en lång kväll i trevliga Terrence och Alexis sällskap men redan efter en timma bestämde sig Alexis för att dra.

”Tror ni gamle Gary är kvar där ute?” undrade hon med en grimas.

”Låt oss se”, sa Terrence och satte sig ner vid ett skrivbord. Han skrev in några koder igen och plötsligt slogs alla dataskärmar på och helt plötsligt kunde vi se hotellens rum och korridorer från alla håll och vinklar.

”Hackade du dig nyss in i säkerhetssystemet?!” utbrast jag imponerat. Terrence ryckte på axlarna.

”Inte så säkert om en 12 åring kan hacka sig in på det, va?” Han flinade stort och jag mindes det han sagt. Jag skulle verkligen aldrig underskatta den killen. ”Kolla”, sa han sedan och zoomade in på ett rum. Där låg gamle Gary sovandes i sin lilla säng. Bingo.

”Då passar jag på att dra då”, sa Alexis med ett leende. ”Trevligt att träffas, Terrence.” Sedan vände hon sig mot mig.

”Ses imorrn, Justin.”

”Yeah…”, sa jag och ville säga mer men fick inte ut ett ord. När hon stängt dörren bakom sig flög Terrence genast upp från sin stol.

”DAMN! Du måste ge mig hennes nummer.” Jag såg förvånat på honom.

”Tror du inte att du är lite för ung för henne, Terrence?” Han brast ut i skratt.

”Come on, jag är smartare än dig och din farsa tillsammans, inte för att du må va intresserad av henne men…” Han kom av sig och hans oseriösa uttryck gick över till ett mer allvarligt sådant. ”Oh boy, du är det va? Nu när jag tänker på det, dina blick lämnade aldrig den tjejen för en sekund.” Jag ryckte på axlarna och insåg att jag inte haft någon att snacka med om Alexis tills nu.

”Det spelar ingen roll”, sa jag och slog mig ner i en fåtölj med en suck. ”Hon tror jag är tillsammans Clarissa.”

”Den blonda bitchen du går upp på scen med i varenda tv show i hela Amerika?”

”Det är hon det”, sa jag trött.

”Okej… Och varför skulle det vara ett problem? Du kan bara berätta att ni inte alls är tillsammans.”

”Det är inte så enkelt”, sa jag sedan och förklarade allt om Clarissas utpressning och bilden hon tog på oss när hon kysste mig. Terrence såg äcklad ut när jag berättat klart.

”Och nu kommer du aldrig kunna förneka att det skulle vara något mellan er två?”

”Inte så länge hon har den bilden”, mumlade jag.

”Och Alexis är den du egentligen vill vara med?”

”Ja, sen den första gången jag såg henne. Det tog mig bara ett tag att inse det.”

”Wow. Den här världen är seriöst fucked up.”

”Jag vet, Terrence. Tro mig. Jag vet.”

Åkte aldrig hem igår så fick skriva ihop nåt nu på lektionen. Bara del ett men del två kommer imorrn och den kmr bli epic, puss♥

Det hade inte gått en enda sekund under hela dagen utan att jag tänkt på honom. På henne. På vad som  hänt. Men aldrig hade det kunnat slå mig att det på minsta lilla sätt skulle beröra mig. Jag stod nu med min mobil i ena handen samtidigt som jag stirrade in i min spegel. Det var oundvikligt att se hur sliten och fullkomligt olycklig jag var.

Låt han inte krossa ditt hjärta igen, viskade min inre röst.

”Alexis? Hör du mig?” hörde jag Scooters stämma eka.  Jag svalde hårt. Klart jag hörde honom. Men vad ville han mig?

”Ja… jag är här”, sa jag med min svaga stämma.

”Hur är det med er far?” undrade han sedan. Jag höjde på ögonbrynen.

”Scooter…kom bara till saken, okej?” Jag hörde en suck i luren.

”Ärligt, Alexis. Jag vill gärna veta hur det är med Mr Garcia.”

”Så varför har du inte ringt tidigare då?” Det fick tyst på honom för en stund. ”Som sagt; kom bara till saken”, upprepade jag. Scooter harklade sig.

”Jag antar att du vet vad som hänt.”

”Om du syftar på att Clarissa ramlade och gjorde bort sig så – ja, jag vet. Hur gick det med henne?” Ännu en gång mötte jag min egen blick i spegeln. Varför brydde jag mig ens?

”Väldigt illa däran”, svarade Scooter. ”Hon bröt foten och kommer inte kunna närvara vid den stora showen på Madison Square Guarden inom två dagar.”

”Osis”, mumlade jag.  ”Tur att det är Justin Bieber det handlar om då. Han vet nog hur man håller uppe en show själv.”

”Det är det som är grejen; fansen förväntar sig denna duett.”

”Aha…?”

”Ja, och det är där du kommer in.” Det blev snabbt en total tystnad. Det tog ett par sekunder för mig att koppla ihop det han sagt.

”Nej…nej. Inte en chans. Glöm det.”

”Kom igen, Alexis. Vi behöver dig. Fansen behöver dig. Vänta så ska du få snacka med Justin.” Jag hann knappt protestera innan Justins röst helt plötsligt fyllde mitt huvud.

”Alexis?” Jag svalde hårt.

”Justin.”

”Det finns inte så mycket jag kan säga än det Scooter redan berättat men…”

”Säg inget då.” Jag hörde honom sucka tungt.

”Jag vet att du gått vidare och är lycklig med Jake och att du av någon anledning hatar mig, men om du inte vill göra de för mig så gör det för fansen.”

Av någon anledning? Really? Den här killen led av förnekelse.

”Vad behöver jag göra?” Jag hörde Justin andas ut.

”Tack, Alexis. Verkligen. Vi behöver dig på repetition redan imorgon bitti. Vi har en massa att gå igenom så det bästa är om du kan åka redan ikväll.”

”Ikväll?” ekade jag.

”Ja, Scooter fixar allt vad gäller biljetter.” Jag nickade för mig själv. Jag kunde göra det här!

”Okej”, sa jag.

”Okej”, upprepade han. Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv. Trots hur mycket jag än ville hata honom för att ha utnyttjat mig med Clarissa bakom ryggen på mig så kunde jag inte riktigt lyckas. Efter att ha packat ihop mina grejer och gjort ett sista besök på sjukhuset så satt jag där ensam på planet, tillbaka till USA.  När jag tittade ut genom fönstret och betraktade alla lysen i den mörka kvällen kunde jag inte låta bli att tänka för mig själv: Hur tusan hamnade jag här?

“Älskling åk hem nu, du har varit här hela dagen. Jag är säker på att du har annat roligt att göra”, sa mamma och klappade mig mot axeln. Jag kastade en blick på klockan. Snart åtta.

“Jag har inget emot att stanna kvar här och göra dig sällskap”, sa jag och hoppades på att inte få några protester. Sanningen var att jag hade absolut inget annat att göra ensam hemma. Inga vänner jag hade kontakt med längre, ingen Jake, ingenting. Bara mitt ekande hus där det inte spelade någon roll vad jag gjorde för det skulle hursomhelst sluta upp med att jag fastnade i tankarna och det var inget ställe jag längtade tillbaka till. Jag sneglade på pappa som låg i den vita sjukhussängen, snarkandes. Mamma suckade tungt. Jag betraktade henne och sedan pappa. De hade gått igenom så otroligt mycket tillsammans men aldrig hade det varit såhär. Det hela var så plågsamt att bevittna att jag bestämde mig för att gå iväg och hämta kaffe åt oss båda. Jag och kaffeautomaten utanför hade hunnit bli riktigt bra vänner under tiden pappa legat på sjukhuset. Helt inne i min egna lilla värld blickade jag upp mot tv-skärmen ovanför automaten medan jag fyllde på den första muggen. Jag kände hur varenda lem i kroppen frös till is och tog ett steg bakåt automatiskt som om det skulle skydda mig från känslan som helt plötsligt överväldigade mig. Jag bet mig hårt i läppen samtidigt som jag spänt följde Clarissas steg med blicken. Klädd i en kort åtsittande röd klänning och skyhöga klackar i samma färg förde hon sig på scenen som om hela världen snurrade runt henne. Justin stod något steg bakom med ett ansiktsuttryck jag inte riktigt kunde läsa. Trots att jag borde ha stängt av tv:n stod jag kvar som förstenad och hörde henne sjunga mina ord.

”To be honest you drive me crazy.” Hon kastade en gillande blick mot Justin men han vände sig istället mot publiken och gick fram för att ta deras händer samtidigt som han sjöng sin mening.

”Never met such a frustrating lady.” Publiken jublade samtidigt som Clarissa tog ett par steg fram för att ta mer plats på scenen än vad hon redan hade. Men de stegen gick nog lite för fort eftersom hon helt plötsligt snavade på sina egna fötter och föll ihop. Jag tog mig snabbt för munnen och väntade spänt på vad som skulle hända härnäst. Justin var genast på plats för att hjälpa Clarissa upp och trots att det träffade mig som knivar i bröstet när han vidrörde henne så kunde jag inte låta bli att tycka synd om henne. Hon hade nyss snubblat inför hela världen och dessutom verkade hon ha skadat sig rejält eftersom hon trots hjälpen av Justin och en av bakgrundsdansarna försökte hjälpa henne upp så kunde hon inte stå på sin vänstra fot. Clarissa var nu högröd i ansiktet och tårar rann nerför hennes kinder. Jag kunde avgöra om det var på grund av förödmjukelsen eller smärtan. Därefter avbröts uppträdandet och programledaren tog över igen. Jag stod kvar ett tag och stirrade chockat på tv:n. Trots det som hänt kunde jag bara fokusera på det jag sett av Justin. Något hade sett väldigt annorlunda ut med honom. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad.

”Vem har tillverkat de där skorna?! Jag ska stämma dem, jag ska stämma hela högen…!” Jag suckade tyst för mig själv. Jag visste inte vem som var värst. Clarissa eller hennes mamma till manager. Nu visste jag var hon fått sin gälla röst ifrån.

”Det gör ont!” tjöt Clarissa högt. Vi satt på närmaste hotell och hade i stort sätt ett krismöte på grund av Clarissas onda fot. En doktor tog sig vid nuvarande en titt på den och för varje gång han vidrörde den skrek hon likt en stucken gris. Visst tyckte jag synd om henne men själv hade jag också brutit foten på scenen, men inte hade jag stoppat hela showen för det. Jag påminde mig själv om att inte döma för mycket. Smärta kändes olika för alla och alla var olika bra på att hantera det men den tjejen fick det verkligen att låta som jordens undergång.

”Nå?” hörde jag Clarissas mamma säga. Hon kastade med sitt långa blonda hår gav doktorn en otålig blick. ”Är den bruten?” Dr Keegan suckade och nickade.

”Jag är rädd för att så är fallet m’am.”  Clarissa tjöt till som om hon nyss fått reda på att hon är döende i cancer.

”Nej, nej, nej”, sa Clarissas mamma och började gå runt, runt i rummet. ”Det går inte för sig… De har en show på Madison Square Guarden om två dagar…” Jag höjde på ögonbrynen och mötte min mammas blick. Den var sorglig och jag visste att hon tänkte precis samma sak som jag. Det var inte konstigt att Clarissa var som hon var. Hennes mamma brydde sig mer om sin dotters karriär (vilket påverkade hennes egen karriär som manager) än hennes hälsa. Mamma gick fram mot Clarissa och fattade hennes ena hand.

”Det kommer bli bra, Clarissa. Justin bröt också foten under ett framträdande. Han fortsatte uppträda ändå efter det, det kan du också göra om du vill det och tror du klarar av det. Annars är det helt okej att ta ledigt några dagar och vila upp dig. Hälsa före allt annat, okej?” Clarissa nickade med tårfyllda ögon. Hennes mamma såg plötsligt väldigt hoppfull ut när mamma nämnt om hur jag klarat av det trots min brutna fot men hon hoppades förgäves. Några timmar senare bestämdes det att Clarissa skulle ta det lugnt i minst en vecka, på rekommendation av doktorn. Clarissa gick med på det väldigt snabbt och med tanken på hennes ytliga perspektiv på allt så var det nog bara en lättnad för henne att slippa uppträda inför tusentals människor med en klumpig gipsad fot. Jag återvände till mitt eget hotellrum där Scooter väntade.

”Vad ska vi göra?” sa jag och slog hopplöst ut med armarna. Jag satte mig ner på sängen med en suck. ”Tusentals människor förväntar sig att få höra den där duetten i övermorgon.” Scooter nickade och drog fram sin mobil.

”Vi har bara ett alternativ”, sa han allvarligt. Jag höjde på ögonbrynen.

”Jag visste inte ens att vi hade ett alternativ?” Scooter svarade inte och började istället knappa på mobilen.

”Vem ringer du?” undrade jag nyfiket. Jag fick mitt svar när personen i andra änden svarade.

”Hej Alexis, det är Scooter.”

”Något känns inte helt rätt”, sa jag och strök undan mitt röda hår från ansiktet. Justin höjde på ena ögonbrynet.

”Skämtar du? Allt är perfekt.”

”Instämmer”, sa Ryan och satte sig utmattat ner på en stol. Det var bara vi tre kvar efter den långa  dagen i festlokalen.

”Det är något som fattas”, envisades jag och såg mig omkring. Den gigantiska julgranen var på plats med sin tjusiga dekorering, de avlånga fem julborden var pyntade med all från konfetti till röda doftljus, i fönsterna hängde det belysning i alla olika färger och spotlights med rött och mörkblått sken var uppsatta överallt.

”Aha!” utbrast Justin. ”Jag tror jag kan ha en aning om vad det är.” Och sedan försvann han ut i förrådet. Jag och Ryan gav varandra en misstrogen blick. Jag suckade och slog mig ner på stolen bredvid honom.

”Trött?” undrade han. Jag skrattade och nickade.

”Ja, men det är det värt.” Ryan skakade på huvudet för sig själv.

”Du jobbar för hårt. I den här takten kommer du inte lyckas hålla dig vaken på julafton.” Jag skakade på huvudet. Julafton. Bara en dag kvar.

”Jag klarar mig bra”, sa jag. ”Du däremot har jobbat mycket mer än vad vi bett om. Jag är helt klart skyldig dig en gentjänst.” Ryan avfärdade mitt uttalande genom att vifta bort det med handen.

”Äsch. Jag är ju bjuden, det räcker gott och väl.”

”Vad önskar du dig i julklapp?” insisterade jag. Ryan verkade bli lite tagen av frågan och verkade för någon sekund försvinna någonstans långt borta. ”Nå?” manade jag på efter en halv minuts tystnad. Ryan ryckte till och återvände till nuet.

”Åh. Jag önskar mig inget speciellt.”

”Kom igen”, sa jag. ”Alla önskar sig något.”

”Sant, men ibland låter vissa bli att önska sig saker så de inte blir besvikna när de inte får det.” Jag såg förundrat på honom när han helt plötsligt ställde sig upp och borstade av lite damm från sin tröja. ”Vi eh…ses imorrn. Inför de sista förberedelserna.”  Jag nickade förbryllat.

”Ja, vi ses Ryan.” Därefter gick han i samband med att Justin kom in igen. Justin hälsade hejdå och ökade sedan takten mot mig med ett nöjt flin på läpparna. Mellan händerna bar han en liten kartonglåda.

”Vad är det där?” undrade jag nyfiket. Istället för att svara flinade han bara och började rota i kartongen. Upp drog han en lång vacker mistel med röda band och vita pärlor.

”Åh”, sa jag och kände det plötsliga pirret i magen när han höll den över våra huvuden.

”Inte förrän julafton”, retades han och gick sedan för att hänga upp den i taket närmast mitten-fönstret. Jag reste på mig och fattade hans hand medan jag betraktade misteln där den hängde så elegant och fint.

”Nu är allt perfekt”, sa jag och suckade lyckligt. ”Tack så mycket Justin.”  Han vände sig mot mig och kysste mig på pannan innan han gick iväg för att lämna kartongen. Just då plingade min mobil till. Jag drog upp den och rynkade på ögonbrynen när jag såg att avsändaren var okänd. Jag klickade på öppna meddelande.

♦

Wishes big as small

When they ask me I say none at all

But though you feel so very far

You’re the true wish of my heart

”Hur ser jag ut?” sa jag och klev ut ur toaletten. Jag snurrade runt så den röda klänningens alla volanger flög upp i en cirkel runt mig. Jag hade aldrig gillat klänningar speciellt mycket men det var helt klart värt Justins reaktion. Justins ögon blev stora.

”Du ser ut som någon som har fixat håret förgäves”, sa han och nickade mot mina perfekta glansiga lockar som böljade över mina axlar. Jag hann knappt fråga vad han menade innan han burit upp mig i sin famn och försiktigt men väldigt passionerat tryckt mig ner i soffan. Han lade sig över mig samtidigt som han var väldigt försiktig med att inte lägga för mycket tyngd på mig. Han kysste mig intensivt likt ett hungrigt rovdjur och jag kunde inte göra annat än att besvara den glöden han fyllde mig med.

Jag tvingade ut minnet ur mitt huvud samtidigt som jag lät det heta vattnet rinna över mitt ansikte. Jag slog upp ögonen och undrade exakt hur länge jag stått i duschen nu. Med en suck stängde jag av kranen och klev ur badkaret för att omfamna mig med en vit nytvättad handduk. Jag betraktade mig själv i spegeln och vred ur lite vatten ur håret över handfatet.

”Glöm honom bara”, sa jag till tjejen i spegelbilden. ”Precis som han glömt dig.” Tjejen i spegeln besvarade mig inte utan såg bara tillbaka på mig med stora blanka ögon. Jag kunde inte titta på henne längre. Jag vände mig om och öppnade dörren – varpå jag gick rakt in i Jake.

”Woah!” utbrast jag och hade helt klart ramlat om han inte fattat tag om mina armar.

”Jag var precis på väg att knacka på och se om du fortfarande lever”, sa han och skrattade lite.

”Förlåt”, sa jag och fick lite dåligt samvete av att ha lämnat honom ensam framför tv:n så pass länge när jag sagt att jag bara skulle ta en ”femminuters”.  ”Det var länge sedan jag kopplade av ordentligt”, erkände jag. Jake nickade och plötsligt försvann det där oseriösa och lekfulla ur hans ögon. Istället fann jag en slags brand i hans ögon samtidigt som han höjde ena handen för att smeka min ena kind.

”Jag älskar den där färgen på dig”, sa han allvarligt. Jag var väl medveten om att mina kinder kunde förväxlas med tomater efter en sådan lång tid i het ånga, men jag fick inte in det i mitt huvud att han faktiskt älskade det. Jag hittade dock inte min röst i tid för att kommentera något i min vanliga Alexis-anda. Hans blick hade fångat mig totalt och hans vidröring fick mig att stelna till. Jake tog ett steg närmare utan att släppa min blick. Jag kunde känna hans kroppsvärme mot min hud där handduken inte täckte alla ytor.  Jake strök undan lite blött hår från mitt ansikte samtidigt som han andades mitt namn.

”Alex…” Och sedan kysste han mig. Det var inte förrän då jag insåg hur mycket Jake hållit tillbaka de senaste dagarna. Det var inte förrän då jag insåg hur mycket jag saknat honom. Jake omfamnade mig hårt och pressade min kropp mot hans samtidigt som kyssen blev allt intensivare. För första gången på länge kände jag mig mindre splittrad. Mindre trasig.

*

Sedan jag slog igenom och fått mitt namn hyllat hade alla möjliga överdrifter kastats över mig. Ödmjuka, godhjärtade och modige Justin. Jag fnös för mig själv. Om jag nu var så modig, hur kom det sig då att jag inte vågade trycka på den gröna jävla luren? Jag stirrade på min iphone samtidigt som jag frustrerat gick fram och tillbaka tvärs över mitt hotellrum. Numret var slaget, varför kunde jag inte bara ringa?

”Var inte en fegis”, sa jag och satte mig sedan beslutsamt på sängen innan jag klickade på den gröna ikonen. Mitt hjärta började bulta onormalt snabbt från och med att jag hörde den första tonen. Fyra toner senare hade jag mitt svar.

”Vad vill du?!” sa en mörk ilsken röst. Jag bet ihop hårt och kände blodet i mina ådror koka.

”Jake”, sa jag. Han visste vem det var som ringde, vilket betydde att Alexis inte raderat mitt nummer än. Jag försökte koppla ihop det faktumet med det Clarissa berättat och kände mig plötsligt väldigt förvirrad.

”Ja. Vad vill du, Justin?”

”Uppenbarligen inte snacka med dig”, snäste jag och försökte hålla kontrollen över min ilska. ”I så fall hade jag väl ringt till din mobil, va?”

”Justin, Justin”, suckade Jake. ”Jag beundrar din dubbelmoral av att helt plötsligt inte låta folk svara på andras mobiler.” Jag rynkade på ögonbrynen för mig själv. Vad tusan yrade snubben om?

”Ge bara luren till Alexis, okej? Jag behöver snacka med henne.”

”Synd att jag inte bryr mig om vad du behöver, Bieber. Tycker du inte att du gjort nog? Så länge jag lever kommer du aldrig få snacka med henne igen, börja vänj dig vid tanken.” Sedan hörde jag en röst i bakgrunden varpå samtalet avslutades. Jag såg länge på min iphone och blundade sedan samtidigt som jag spolade tillbaka det jag nyss hört i mitt huvud.

”Vem är det? Är det Justin?!” Efter en sådan lång tid hade jag fått höra hennes röst igen. Den lät varken arg eller dömande som jag väntat mig. Men vad spelade det för roll igen? Jag suckade tungt. Jag kunde säga vad jag ville om Clarissa, men en sak var då säker – hon hade talat sanning. Alexis var definitivt tillbaka hos Jake.

”Kom igen nu, gör det bara”, manade jag och bet mig hårt i läppen. Jag hade raderat över tio kort på mobilen av jag och Justin nu. Alla hade varit fullkomligt oskyldiga, leenden och kramar. Som vilka kompisar som helst. Men den här sista bilden…jag svalde hårt. Kyssen på den bilen var det enda beviset på att det någonsin funnits något mer än bara vänskap mellan oss. Inte för att jag kände något behov av att visa världen sanningen om oss, snarare så att det var ett bevis för mig själv. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger jag klickat fram den bilden för att påminna mig själv om att det inte bara var en dröm – vilket det senare hade visat sig vara. En löjlig dröm. Med en tung suck klickade jag på radera.

*

”Bra show”, sa Scooter och klappade mig på ena axeln. Jag log svagt mot honom och lämnade publikens jubel för att gå in i min och Clarissas loge.

”Vad gör du med min mobil?!” utbrast jag när jag fick syn på henne ståendes med mobilen i handen. Clarissa ryckte till och vände sig om mot mig.

”Åh, du måste ha råkat ställa något alarm eller något. Jag stängde av det eftersom den vägrade sluta leva om.”

”Åh”, sa jag och tog emot mobilen. Jag hade inget minne av att jag någonsin ställt något alarm men min iphone hade definitivt burit sig konstigt åt på sistone tiden.  Jag suckade och satte mig ner i en av de stora sofforna för att bläddra igenom lite nya sms. Inget av den jag hoppats på.

”Hon kommer inte höra av sig”, sa Clarissa som om hon läst mina tankar. Hon satte sig bredvid mig och lade sin hand på min. Alla mina instinkter skrek åt mig att dra tillbaka min hand men jag var bättre uppfostrad än att göra så mot någon som försökte trösta en. Nog för att Clarissas sätt att trösta sög. ”Hon har gått vidare och det borde du också göra, Justin.  Det smärtar mig verkligen att se dig så hoppfull när sanningen är den att hon verkligen är över dig.” Rösten var mjuk och vänlig men trots det träffade de mig likt knivar i bröstet.

”Hur vet du det?” sa jag. ”Hur vet du att hon är över mig? Jag såg de där tårarna i hennes ögon när hon sa farväl. Hon ville lämna mig lika lite som jag ville lämna henne.” Clarissa såg inte speciellt övertygad ut av min teori.

”Justin…”, började hon. ”Som jag sa så tar det verkligen kål på mig att se dig såhär. Igår ringde jag Alexis för att försöka övertala henne att komma tillbaka och ta över min plats, för din skull. Men hon vägrade, hon ville inte ha någonting med dig att göra och jag tror det har något att göra med Jake.” Jag ryckte till.

”Jake?” sa jag förvånat och kände ilskan bubbla upp inom mig. Jag kunde inte tänka mig någon människa jag hatade mer än honom.

”Ja”, sa Clarissa med ledsna ögon. ”Visste du inte…?”

”Visste inte vad?” sa jag spänt.

”Alexis och Jake… de är tillsammans igen.”

4 dagar senare

Sommaren var långt ifrån över. Den olidliga hettan hade precis anlänt och tog nästan kål på mig när jag vek ihop tvätten som hängde utanför verandan. Jag log när jag vek ihop pappas favoritskjorta. Den skulle han bli glad över när jag kom tillbaka till sjukhuset. Det var verkligen en lättnad att pappa varit kry nog att flyttas till sjukhuset i Stratford så det blev närmare hem. Dock kändes Stratford…annorlunda. Folk gav mig snedblickar vars jag än vände mig. Jag kisade lite mot morgonsolen och hoppades denna dag skulle bli lite bättre än de senaste som varit ett rent helvete. Jag kände en tår slingra sig nerför min ena kind. Justin… Skulle jag någonsin få se honom igen? Jag snörvlade högt och torkade ögonen. Det var nog lika bra om jag inte fick det.

”Så det är sant”, hörde jag plötsligt en ytterst välbekant röst säga. Jag snodde runt med tvättkorgen mellan armarna.

”Jake”, sa jag utan någon vidare entusiasm.

”Du är tillbaka”, sa han med ett snett leende samtidigt som han gick emot mig sakta.

”Uppenbarligen”, mumlade jag och vände mig om för att gå mot dörren.

”Hey vänta!” ropade han efter mig.

”Jag har inget att säga dig!” utbrast jag.

”Nej men jag har något att säga dig.” Jag kände hans hand på min ena axel och snodde ännu en gång runt på plats. ”Jag är ledsen”, var han snabb med att säga innan jag kom med någon snäsig kommentar. ”Jag är ledsen för det jag gjorde mot dig, om jag kunde gå tillbaka i tiden…” Han kom av sig och skakade på huvudet för sig själv. ”Jag är hursomhelst väldigt ledsen för det jag gjorde och jag hoppas du kan förlåta mig en dag. Det jag gjorde var vidrigt och verkligen inte rätt. Du förtjänar så mycket bättre än det här, Alexis. Först mitt sviniga beteende och nu din pappa… Jag är verkligen ledsen, det är allt jag kan säga.” Jag såg honom länge i ögonen tills jag insåg att han verkligen talade sanning. Så pass väl kände jag honom. Vi stod tysta ett tag. ”Men jag hörde att det går bra annars”, sa han tillslut med ett svagt leende.

”Du och Justin ska släppa singel och allt…wow.” Jag fnös högt och vände mig om för att gå mot dörren igen.

”Nej, vänta! Låt mig åtminstone hjälpa dig med den där”, sa han och sprang ikapp mig för att dra åt sig tvättkorgen. Mina utarbetande armar tackade inte nej till den gesten. Jake var dock inte beredd på tyngden. Han gav ifrån sig ett ’ouf!’ och gjorde en grimas. Jag skrattade, vilket fick honom att stanna upp lite.

”Vad?” mumlade jag. Jake log lite och ryckte på axlarna.

”Inget…det är bara skönt att se dig igen.” Jag vände snabbt bort huvudet för att han inte skulle hinna se leendet som nu spred sig över hela ansiktet.

*

”…och Tyson har brutit benet. Mycket mer än så har det inte hänt i Stratford.” Jag skrattade lite och skakade på huvudet för mig själv. Jake hade redogjort för mig allt jag missat medan jag var borta. Han satt vid bordet och gav mig historia efter historia medan jag kokade te och stekte ägg och bacon. Jag visste inte riktigt vad vi höll på med. Det var inte så att jag förlåtit honom men efter allt det galna och hysteriska som hänt på senaste tiden kändes Jake som någon slags trygg hamn. Han hade alltid varit min trygga hamn. Jag bredde på lite smör på de rostade mackorna och förde sedan över äggen och baconet.

”Thanks m’am”, sa Jake när jag gav honom en macka. ”Så när ska du tillbaka till sjukhuset?” undrade han och tog en stor tugga. Jag ryckte på axlarna.

”Mamma kommer och hämtar mig i eftermiddag tror jag.”

”Jag kan skjutsa dig annars”, sa Jake med ett snett leende. ”Jag menar…om du vill.” Jag tappade nästan mitt juice glas i golvet och kunde inte göra annat än att gapa stort.

”Du.Har.En.BIL?” Jake skrattade.

”Ja, jag fick pappas BMW, han fick en ny från firman.”

”No way!” utbrast jag. ”Den BMWn är ju så gott som ny!” Jake nickade.

”Yepp. Du kan få testa den om du vill.”

”Really? Lova!”

”Jag lovar”, skrattade Jake. Jag log nöjt för mig själv och kom sedan på mig själv med att undra vad tusan som gick fel mellan oss. Det verkade som att han tänkte i samma riktning eftersom bara några sekunder senare harklade han sig och sa: ”Alex…jag är verkligen leden. På riktigt.” Jag nickade och avfärdade hans ursäkt genom att vifta på ena handen.

”Jag vet Jake, låt oss inte prata om det.”

”För all del.” Jake började zappa lite bland kanalerna på tvn. Jag såg ointresserat på den stora skärmen tills något plötsligt fångade min uppmärksamhet.

”Gå tillbaka!” utbrast jag.

”Till vaddå?” undrade Jake förbryllat.

”Good Morning America! Tillbaka – nu!”

”Okejokej”, mumlade han och zappade tillbaka två steg.

”Låten handlar i princip om den otroligt tunna linjen mellan hat och kärlek. Många får för sig att det är två helt motsatta saker, men ändå har de känslorna så mycket gemensamt. De båda är väldigt intensiva och kan driva dig till i princip vad som helst. Varken hat eller kärlek fungerar speciellt bra ihop med sunt förnuft.” Jag stod nu upp endast två meter från skärmen, stirrandes på den långa blonda figuren med sin pipiga stämma.

”Du kan tro att du hatar någon”, sa Justin sedan, som satt vid hennes sida framför kvinnan som intervjuade dem. ”...men faktumet är att du kanske bara lurar dig själv till att göra det. Du vet att hur du än gör så kommer du alltid känna något otroligt starkt för den här personen men du är för rädd för att älska så du skapar en illusion av hat istället.”

”Precis”, instämde Clarissa och lade sin arm runt Justins axlar.

”Beskriver den här låten något som hänt mellan er två?” undrade reportern med ett slugt leende. ”Det var först snack om att ni skulle göra en duett, sen plötsligt blåstes duetten av och det snackades om någon helt okänd person istället – och nu är ni två tillbaka med varandra igen. Var de det här som hände mellan er? Hat som gick över till kärlek och ni fann varandra igen?” Jag väntade spänt på Justins svar men micken riktades istället mot Clarissa.

”Inga kommentarer”, svarade hon och fnissade lite. Hon förnekade det inte ens. Lite senare stod dem där. Clarissa sjöng mina ord och Justin sjöng de ord han tillägnat mig – mot henne.

Hur kunde han?! Så det var det här han menade med att det fanns ett alternativ? Han kunde lika gärna ha sagt ersättare rakt av!

Jag torkade ilsket bort tårarna som nu rann nerför mina kinder.

”Hey, är inte det där din och Justins låt?” undrade Jake förvånat. Jag andades ut tungt utan att vända mig mot honom.

”Det var.”

Får ofta sjukt fina mejl från er läsare men det är sällan jag fäller tårar över dem. Men så läste jag detta mejl på jbnovel.blogg@hotmail.com och efter att haft ett par tuffa 24 timmar så fick detta mejl mig verkligen att brista ut i tårar. Jag känner inte dig, Linnea, som skickade detta till mig, men jag vill verkligen att du ska veta att det värmde så otroligt mycket. Tacktacktack♥ Hoppas det är okej att jag publicerar det?

Hej! Har aldrig skrivit förut men tänkte slänga iväg ett mejl nu. Nu är det så att jag följt dina olika bloggar sen du var kanske 13-14 år? Har alltid beundrat din kreativitet  och sätt att få ord på känslor man inte har någon aning om hur man ska beskriva själv. Du är verkligen en stark tjej som tampats med saker som 5 åring som jag inte skulle klara av ens som vuxen! Och jag tål verkligen inte när folk slänger in elaka kommentarer i din blogg , speciellt inte när de inte vet vad du har gått igenom. Du har hjälpt mig så många gånger utan att du ens vet om det. Känner igen mig i dina låttexter och tror verkligen du har det som krävs för att bli ngt i framtiden. Du verkar som en genuint äkta människa och du är en sån person man verkligen önskar man hade som kompis. Det här kanske känns lite random för dig, men jag vill verkligen att du ska få höra det här och inte låta folk trycka ner dig. Efter allt du gått igenom ditt liv och tagit dig ur levande…Ja, det är beviset på att du skulle kunna klara nästan vad som helst, men det ger ju absolut inte folk någon rätt till att få trycka ner dig. Langa dem bara ditt största careface och stå kvar rakryggad. Om det är någon som kommer lyckas i framtiden så är det du. Jag tror på dig.

Många varma kramar, en väldigt trogen läsare.

Scooter älskade låten. Redan dagen efter flögs jag, Justin, Dan och Pattie över till Washington med ett privat jet-plan. Där skulle vi vara två dagar medan pappa körde turnébussen dit under den tiden. Alla var grymt imponerade av låten, inklusive Pattie och Dan – men vi hade glömt att tänka på vem som skulle bli lite mindre imponerad. Väl på plats i studion stod hon väntandes med en bister uppsyn.

”Clarissa”, hälsade Justin och gick fram för att krama henne.

”Justin”, sa hon och pressade fram ett leende för att sedan krama honom tillbaka. Det gick inte att missa mördarblickarna hon skickade mot mig över hans axel. Instinktivt flinade jag bara överlägset tillbaka mot henne. Reflexer antar jag. Clarissa bet ihop och såg ut att hålla tillbaka en hel del ilska.

”Så…”, började hon. ”Du kunde inte ha ringt mig själv, Justin? Jag fick höra det från din mananger…?” Hon plutade med läpparna, spärrade upp sina valpögon och smekte handen längs hans arm medan hon sa det. Jag gjorde en äcklad grimas för mig själv och försökte tänka på annat innan jag fick för mig att strypa henne. Justin ökade avståndet mellan dem genom att ta ett litet steg tillbaka.

”Jag är ledsen, Clarissa”, sa Justin med ett snett leende. ”Det var inte meningen att avbryta våra planer bara sådär, men ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig helt enkelt.” Clarissa följde Justins blick som landade på mig. Clarissa höll minen och försökte att inte låtsas om mig.

”Justin, både dina och mina fans har väntat på denna duett. Tycker du inte att vi sviker dem om vi bara struntar i det?” Justin ryckte på axlarna.

”Inte direkt. Du behöver inte mig för att göra dina fans glada, Clarissa. Och när det kommer till mina fans…” Han gick fram till mig och lade armen runt mina axlar. ”…så kommer de få en duett de aldrig kunnat drömma om!” Clarissa fortsatte le sitt stela leende.

”Jaha. På det viset va?” Hon betraktade Justins hand som tryckte min axel lätt. ”Var inte ni bara vänner nyss?” Justin skrattade.

”Jo, men som jag sa nyss; ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig…”

”…det blir bättre”, avslutade jag och kunde inte låta bli att le. Justin såg på mig för en stund som om vi var de enda i rummet. Som om jag var den enda existerande tjejen i världen. Clarissa harklade sig och stack därmed hål i våran lilla bubbla vi befunnit oss i.

”Vad tycker dina fans om det då?” sa hon med höjda ögonbryn.

”Tycker om vad?” undrade Justin.

”Det faktum att du inte är singel längre.”

”Åh”, sa han och utbytte en förskräckt blick med mig. ”Clarissa du måste lova att inte…!” Clarissa höll uppe händerna som för att säga att det var okej.

”Det är lugnt Justin, jag ska inte skvallra. Jag förstår att du inte vill gå ut med att du har tjej.” Hon gav mig en misstrogen blick som för att säga att det var förståeligt att han skämdes över mig.

”Nej nej”, sa Justin hastigt. ”Jag ska gå ut med det. Men jag hade tänkt vänta tills releasen av våran duett.” Hans ord gjorde Clarissa ställd.

”Åh. Jaha. Lycka till då.”

”Tack”, sa Justin. ”Tack så hemskt mycket för att du förstår, Clarissa.” Clarissa gav honom sitt vänligaste leende och lät sig omfamnas av honom en sista gång. Jag kände genast av ett sting i bröstet och valde att kolla bort. Därefter gick hon förvånansvärt nog fram till mig. Det var nästan så att jag trodde att hon skulle nita mig men istället slog hon sina armar runt mig.

”Lycka till nu!” sa hon. Jag kramade henne stelt och chockat tillbaka men fick snabbt svaret på det stora frågetecknet i min skalle, för innan hon gick vidare viskade hon en sista mening i mitt öra. ”Det här är inte över.”

”Jag säger det igen; jag har aldrig varit på ett så vackert ställe”, sa jag och betraktade de långa silvergardinerna med pärlhalsband hängande i sidorna som dekoration. Justins hotellrum såg exakt ut som det jag och pappa hade, fast spegelvänt om man säger så. Justin nickade och jag kunde känna hans intensiva blick på mig.

”Det är vackert”, höll han med om. ”Nästan allt är vackert nu för tiden faktiskt…” Han tog ett par steg emot mig tills det bara var några centimeter mellan våra kroppar. ”…med dig vid min sida”, avslutade han. Jag försökte le men var alldeles för hypnotiserade av hans glödande ögon. Han fattade händerna runt mitt ansikte och kysste mig långsamt. Justin puttade försiktigt ner mig i sängen och lade sig över mig samtidigt som han fortsatte kyssa mig längs nacken. Jag kände en våg av lust och åtrå efter honom.  Hans andning, liksom min egen, blev genast tyngre.

”Gör duetten med mig”, viskade han i mitt öra. Jag stannade upp i det passionerade kyssandet och såg med stora ögon på honom.

”Duetten?” Justin flinade stort.

”Ja. Gör den med mig.”

”Men Clarissa…?”

”Du vet att du är tusen gånger bättre än henne.” Jag skakade på huvudet och hasade upp mig i sittande ställning.

”Justin…du kan inte bara… Hon är känd, det är inte jag. Folk förväntar er att göra den här duetten tillsammans.”

”De ska få något bättre än de förväntade.” Jag fortsatte skaka på huvudet.

”Nej, jag kan inte…” Justin höjde på ögonbrynen och smekte sedan  min kind försiktigt med handen. ”Sen så har jag lite svårt att sjunga andras låtar”, medgav jag med ett snett leende. Justin skrattade.

”No problemas, vi skriver bara en ny.” Jag höjde på ögonbrynen.

”Really?” Justin pussade mig snabbt på pannan och hoppade sedan ur sängen för att roffa åt sig gitarren, ett block och en penna. Han räckte pappret och pennan till mig och började klinga lite på gitarren. ”Är du seriös?” sa jag misstroget. Justin skrattade.

”Kom igen. Det skadar inte att bara skriva en låt, eller hur? Vare sig vi gör något av den eller inte.” Jag såg på honom en stund och skakade sedan på huvudet för mig själv.

”Varför inte…”, mumlade jag för mig själv och greppade hårt tag om pennan.  ”Så…vad ska den handla om?” Justin skrattade ännu en gång.

”Kom igen, du är låtskrivare. Det är inte så du tänker, vi ska inte skriva en bok direkt. Orden kommer bara. Det vet du lika väl som jag.” Jag nickade och kände mig lite dum.

”Försök att få in något i det här”, sa Justin och klingade en lugn melodi med en underton av något upptrappande.  Jag blundade och såg orden framför mig och hur de föll perfekt in i melodin.

”He’s so real, he’s so true.

I denied though I knew…” Justin nickade gillande.

“So beautiful, she has no flaws.

I denied but had no cause”, fortsatte han. Jag log stort.

“I looked away, tried not to see…” Justin fortsatte nicka gillande och avslutade min mening åt mig.

”…the beauty standin’ ’front of me.” Det lät bättre än vad jag kunnat ana och så flöt det på hela kvällen tills min mobil ringde.

”Alexis! Klockan är två på natten, var tusan håller du hus?” frågade pappa strängt.

”Uhm, jag är där på en minut”, lovade jag och undvek hans fråga. Jag lade på och gav Justin ett snett leende.

”Vi ses imorgon”, sa han med ett förstående leende. Vi hade hunnit skriva hela låten och Justin hade även spelat in den. ”Jag skickar låten till Scooter imorgon bitti så får vi se vad han har att säga.” Jag nickade. Justin såg länge på mig utan ett ord med ett stort leende på läpparna.

Jag var Alexis Garcia. Alla såg mig som den kaxiga och självsäkra tjejen, det visste jag. Jag visste även precis vad jag ville ha, riktigt driven och målmedveten. Jag visste att Jake gjort fel och att han var en idiot. Jag försökte intala mig själv att han inte var värd mig – men innerst inne så löd de riktiga tankarna;

Vad gjorde jag fel?

Älskade han mig ens? Han sa det…Så många gånger… Han sa att han älskade mig…

Varför var jag inte tillräckligt?

Var jag inte bra nog, vacker nog?

Ja, vad tusan gjorde jag fel…?

Jag kunde bokstavligen se bilden av mig och Jake försvinna i intet.

What did I do wrong?

Med en suck såg jag mig om i vardagsrummet Chaz låtit mig gå in i. Oljudet utifrån dämpades när han gick ut och stängde dörren efter sig igen. Jag stod länge på samma ställe och bara såg ut över det stora rummet med en tom blick. Jag fick syn på en spegel och gick fram till den. Mina ögon var röda och svullna, mascaran hade runnit längs mina kinder och mitt hår var alldeles rufsigt. Mitt tomma ansiktsuttryck gjorde inte det hela så mycket bättre heller. Jag såg grotesk ut. Jake var nog bara glad att bli av med mig när jag såg ut såhär. Jag fingrade på min bacardi flaska jag grabbat åt mig innan Chaz lett in mig i huset. Därefter sjönk jag ner i en röd skön fåtölj med en tung suck innan jag började klunka drycken. ”Titta på dig själv”, sa jag till min egen spegelbild. ”Du äcklar mig. Det är inte konstigt att ingen vill ha dig.” Min spegelbild såg främmande ut och blev allt mer suddig. Jag skrattade lite för mig själv. Jag var så patetisk.  Försökte dränka sorgen i alkohol. Way to go. Jag blundade hårt och såg plötsligt Justin framför mig. Ja, nu hade jag allt skämt ut mig själv. Jag hade låtit honom se mig på det sättet jag försökt undvika  sedan första gången vi träffades. Jag hade visat mig svag. Justin hade övertaget nu och jag hatade det. Jag bestämde mig för att snacka med mamma och pappa så fort som möjligt under morgondagen. Jag skulle be dem på mina bara knän att få slippa åka med tillbaka på turnén. Jag ville inte att Justin skulle få se mig såhär. Men det var blandade känslor. För en del, en del av mig jag inte förstod, ville visst se honom igen. Justin hade inte bara visat sig vara rolig och snygg, han var även lojal. Han fortsatte visa sidor av sig själv som jag hade allt svårare för att ogilla. Våran relation hade börjat gå mot en riktning jag var rädd för. Tänk om han visste hur mitt hjärta började slå snabbare varje gång han kom nära mig? Han skulle skratta. Han skulle göra narr av mig. Eller så skulle han kanske bara dö av chocken. För hur var det ens möjligt? Vi var som vitt och svart, himlen och helvetet, natt och dag… Varandras exakta motsatser. Jag ställde mig upp beslutsamt.  Det här gick inte. Jag tänkte inte riskera att falla. Inte igen.   Aldrig igen.

”Jag skulle ha åkt på det jäkla sommarlägret!” utbrast jag för mig efter att ha slängt  igen luren i örat på mamma. Hon hade varit lika ovillig som pappa när det kom till att låta mig åka hem igen. Om inte mer ovillig. Pappa var trots allt mjukisen av de två. Jag hoppade ner från sängen med en suck och öppnade dörren för att hälsa pappa god morgon när jag såg att alla satt där vid sofforna.

”Har inte du en till konsert här i Washington här ikväll?” undrade jag med höjda ögonbryn. Justin som satt i sina mjukisar och t-shirt tittandes på tv skakade på huvudet.

”Nepp.”

”Va? Varför inte?”

”Jag har ont i halsen”, svarade han utan att slita sin blick från tv:n.  Jag höjde på ögonbrynen igen. Han lät inte speciellt hes. Det var tänkt att vi skulle stanna i Washington tre dagar till – men varför var vi då på väg ifrån Washington? Förvirrat såg jag på Dan till Pattie till Justin.

”Ehum. Varför kör vi in vid Washingtons största flygplats?” Justin gäspade, ställde sig upp och drog på sig sin skinnjacka.

”Hämta dina väskor älskling, jag har redan packat ner allt åt dig!” hörde jag pappa ropa från förarsätet. Förvirrat såg jag på Justin.

”Vad är det som händer här?!” Justin tryckte ner sin lap top i sin väska och slängde den över axeln.

”Vi är lediga två dagar”, förklarade han. Really? Ledig i två dagar på grund av hans hesa hals? Vilken diva.

”Jaha. Men var är vi på väg?” Justin gick mot dörren utan att svara. Vad hade han för problem? Jag vände mig mot Dan som stod bakom mig.

”Var ska vi?” undrade jag. Dan gav mig ett stort leende.

”Vi ska hem baby!”

*

Jag kände mig hemsk som ens bara tänkte tanken , men det faktum att Justin blivit smått sjuk var det bästa som hänt på väldigt länge! Jag hade redan hunnit ringa Jake som blivit alldeles utom sig av lycka. Ikväll skulle de styra upp fest hos Chaz och både jag och Justin var bjudna.  Jag kunde inte vänta tills jag fick vara i Jakes armar igen! Alla var jättetaggade på att åka hem, ja förutom Justin aka Mr Stoneface. Han som vanligtvis alltid skulle flumma runt, skoja och skratta satt tyst i sitt säte med hörlurarna i öronen. Kepsen skymde hans ögon och jag undrade om det var hans förkylning som gjort honom så nere. Eller så kanske han bara skulle sakna Clarissa en massa? Den tanken fick mig att ignorera all sympati jag hade för Bieber. Det var helt enkelt inte mitt problem att han såg så nedstämd ut. Istället började jag fantisera om hur Jake stod på flygplatsen när jag landade och sprang mig till mötes bland allt folk, sådär som de gjorde i filmer. Men de enda som sprang efter mig, eller rättare sagt oss, var Justins galna fans.

*

”Kom igen! Du nobbade oss sist, ikväll får du bara ta och komma, annars kommer vi vidta åtgärder”, hotade Chaz. Jag skrattade.

”Jag vet inte Chaz… Jag vill mest ta det lugnt, umgås med Jaxon och Jazmyn och så…”

”Det kan du göra imorgon!” utbrast han. ”Kom igen bro! När sist hittade vi på något kul ihop?” Jag tänkte till och insåg att han hade en poäng.

”Ja, okej då. Jag kommer väl.”

”Bingo!” utbrast han. ”Då ses vi ikväll då.”

”Yepp”, svarade jag fast jag inte var på något partymood alls. Jag visste att Alexis skulle vara där. Med sin pojkvän Jake. Jag visste inte riktigt varför, men jag kände bara på mig att jag inte skulle gilla det jag skulle få se ikväll.

*

”Jake, sluta nu!” skrattade jag. ”Vi kommer försent.”

”Jag bryr mig inte”, sa Jake naffsandes längs min hals. Om Jake skulle få som han ville skulle vi bara ligga i sängen och strula hela natten men jag såg verkligen fram emot ikväll. När jag bättrat på mitt läppglans som Jake lyckats få alldeles utsmetat så började vi äntligen röra oss mot hans bil. Pappa stoppade mig dock i dörröppningen för att se stolt på mig.

”Vad fin du är”, berömde han.

”Tack”, sa jag och lät honom pussa mig på kinden.

”Ska Justin på festen ikväll?” undrade han. Jag ryckte på axlarna.

”Det är hans kompis som har den så jag tror det, ja.” Pappa nickade långsamt.

”Hälsa honom från mig.” Jag himlade med ögonen och vände på klacken.

”Whatever.”

”Alexis”, sa pappa och drog åt sig min uppmärksamhet igen. Jag vände mig om med en bister uppsyn.

”Uppför dig”, bad han. ”Det är det minsta du  kan göra för honom.” Jag såg förvirrat på pappa.

”Vad menar du?” Pappa suckade.

”Har du inte förstått det än? Ingen av oss fick egentligen säga något men…vad tusan! Justin är inte sjuk, han frisk som en nötkärna! Han tog ledigt och sköt upp två konserter så vi kunde åka hem två dagar.” Förvirringen blev bara allt värre.

”Varför?” Pappa skrattade frustrerat.

”Varför? För dig Alexis! Han gjorde det för dig.”

”’Cause it’s your eyes, it’s your smile

The way you’ve got me hypnotized…”

Jag förstår inte att kunnat sätta mig I den här sitsen. Justin hade sagt att han och Clarissa skulle träna i inspelningsbåset och undrade om jag ville följa med och lyssna. Jag som knappt kunde titta på Clarissa utan att vilja hugga halsen av henne tackade nej och sa att jag skulle tillbaka till bussen. Jag hade vänt mig om och var på väg ut när jag hörde Clarissa säga;

”Ja, gör du det.” Hennes nöjda och överlägsna ton fick mig att sno runt direkt, klistra på ett änglalikt leende och säga något så dumt som; ”Nu när jag tänker på det skulle det nog vara ganska intressant. Jag har ju inget bättre för mig så…”

”Awesome! Den här vägen”, hade Justin sagt och Clarissa hade kastat en ilsken blick på mig. Jag gillade inte Justin speciellt mycket men inte ens han borde behöva uthärda en enda minut ensam med den där häxan. Så nu satt jag i fåtöljen och lyssnade på deras duett. En kärlekslåt såklart. Båset var litet och trångt så Clarissa och Justin stod väldigt tätt intill varandra med deras feta hörlurar på. Justin fann min blick flera gånger och log lite mot mig mellan verserna. Han hade definitivt vuxit i mina ögon… Men… Jag skakade av mig tanken och tvingade upp en bild på Jake i mitt huvud. Jake. Jake. Jake. Jag älskar Jake, repeterade jag i mitt huvud. Jag visste inte riktigt varför jag fick en sådan impuls av att försöka övertyga mig själv. Jag förstod inte mycket alls nu för tiden. Min hjärna var ett enda trassel. Justin och Clarissa avslutade låten, drog av sig hörlurarna och gjorde en high five. Ugh, döda mig. De gick ut ur båset och Justin var snabbt framme hos mig.

”Så vad tycker du?” undrade han förväntansfullt.  Jag suckade och ställde mig upp.

”Sen när brydde du dig om min åsikt?” sa jag vasst och lämnade sedan rummet. Det dröjde inte länge innan Justin kom ensam springandes efter mig. Han fattade taget om min handled och fick mig att stanna upp.

”Woah, vad är det för fel? Vad har jag gjort?” Jag vände mig mot honom med höjda ögonbryn. ”Förutom att slå dig i alla talangtävlingar”, tillade han med ett busigt flin. Jag betraktade hur hans ögon lös upp när han log sådär men himlade sedan med mina egna åt hans kommentar.

”Sex av elva”, rättade jag honom. Justin skrattade.

”Nej men seriöst. Sa jag något fel?” Justin såg allvarligt in i mina ögon utan att släppa taget om min handled. Jag suckade ännu en gång medan jag undvek hans blick.

”Justin… Det är inte tänkt att du ska bry dig om jag tagit illa upp på något du sagt. Det är inte…vi. Vi har alltid hatat varandra och det kommer vi alltid göra.” Jag vände mig om och hann bara ta ett steg innan Justin dragit mig till sig så nära att det bara var någon centimeter mellan våra ansikten. Nu var det omöjligt att undvika den där brinnande intensiva blicken.

”Det måste inte vara så”, sa han lågt utan att släppa blicken. Jag svalde hårt. Vad var det han hade gjort med mig? Varför fick hans närhet mig att känna mig alldeles varm, nästan som om jag skulle explodera…?

”Jo….”, sa jag och avbröt blicken genom att blunda hårt. Jag såg Jake framför mig. Jag såg Clarissa framför mig. Jag såg våra två olika världar som aldrig skulle kunna bli en och samma. ”Det måste det.” Sedan slet jag mig lös från Justins grepp och lämnade honom bakom mig medan jag sprang ut ur byggnaden.

*

Kunde man falla för någon man egentligen bara ville dränka? Jag satt upp i min säng i den totala tystnaden. Dan använde nu sådana där snarkplåster så jag skulle inte längre ha en anledning att dela säng med Alexis.  Jag suckade för mig själv. Alexis Garcia. Min svurne fiende sedan barnsben.  Trots allt jag åstadkommit, trots min succé så kunde hon fortfarande få mig att känna mig usel jämfört med henne. Hennes musikaliska begåvning var obeskrivlig och hon hade verkligen blivit bättre med åren. Jag hade alltid ogillat Alexis men trots det hade de senaste dagarna med henne varit några av de allra roligaste i hela mitt liv. Så hur skulle jag tolka det? Tankarna snurrade runt i huvudet tills jag blev alldeles yr. Jag bestämde mig för att gå ut och ta lite luft så jag drog på mig min hoodie plus ett par längre shorts. Men jag hann bara till dörren innan jag hörde två lågt samtalande röster.

”Pappa, jag vill bara hem. Okej? Jag vill inte följa med längre.”

”Älskling jag är ledsen, men det är lite försent för det. Och du som har så kul här.”

”Ursäkta?”

”Gumman…Så mycket som du skrattat under den här resan… Det var länge sedan jag såg dig så glad.” En tystnad uppstod.

”Okej”, hörde jag Alexis säga. ”Jag inser nu att du inte ens tänker försöka hjälpa mig. Jag ringer mamma direkt då jag vaknar imorgon.” Sedan hörde jag henne klampa iväg ilsket. Tveksamt puttade jag upp dörren och fick syn på en förbryllad man sittandes i sitt stora säte. Jag harklade mig för att dra åt mig hans uppmärksamhet. Mr Garcia vände sig genast mot mig. Jag tog ett par steg fram.

”Får jag prata med er sir…?”

”I’m gonna put you first, I’ll show you what you worth…” Det var Justins tredje konsert hittills på turnén och vi befann oss i Washington. Han upprätthöll såklart traditionen om att upp en tjej under varje gång han sjöng sin låt One Less Lonely Girl. Varje gång gav han vardera tjej varsin fet bukett med blommor, såg dem djupt i ögonen, kramade dem och kanske till och med gav dem en liten kindpuss samt fick dem att känna sig speciella inför hela världen för en stund. Av alla Justins låtar var nog One Less Lonely Girl min favorit också. Det kändes löjligt att erkänna det för mig själv, men när jag hörde honom sjunga den så kände jag mig verkligen lite mindre ensam. Jag studerade honom med blicken medan han gick fram och tillbaka på scenen, tog sig för hjärtat och blundade hårt samtidigt som han sjöng för allt han var värd. Jag hade svårt för den här sidan av Justin. Varför? Jo, för den var helt enkelt svår att hata. När showen var över var Justin lika slutkörd som vanligt och klättrade genast upp i våningssängen. Jag lade mig också trots att jag  fann det ovanligt svårt att somna. Jag kände mig…annorlunda. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad det var. Jag tittade på bakgrundsbilden av min mobil. Jag och Jake var så lyckliga där, men det kändes verkligen som om vi gled ifrån varandra. Och det hade inte bara med det fysiska avståndet att göra. Jag suckade tungt och lade bort mobilen. Jag saknade verkligen Jake men jag var den enda som hörde av sig av oss två. Han verkade klara sig rätt bra utan mig.

*

”Alexis…psst! Alexis!”

”Mmm”, mumlade jag och undrade vart den bekanta rösten kom ifrån. Jag slog sakta upp ögonen och ryckte till när jag såg att Justin klättrat upp för stegen till min säng och nu bara stod där som ett fån i sina boxershorts. ”Justin vad håller du på med?!” utbrast jag och drog åt mig täcket eftersom jag endast var klädd i bh och väldigt korta pyjamasshorts.

”Snälla byt säng med mig”, klagade Justin utmattat och kliade sig besvärat i nacken. ”Dan har snarkat i flera timmar, jag har inte sovit ett piss!” Jag höjde på ögonbrynen.

”Skaffa öronproppar”, tipsade jag och lade sedan till mig på kudden igen.

”Aw, come on!” utbrast han. ”Jag har ett möte klockan nio på morgon imorn, jag måste verkligen få sova!”

”Det finns inte en chans att jag byter mot din snarkhörna”, protesterade jag.

”Vi kan dela?” sa Justin med ett tveksamt flin och nickade mot sängen jag låg i. Jag såg misstänksamt på honom i några sekunder medan jag övervägde det han föreslagit.

”Okej då”, suckade jag tillslut.

”Yes!”

”Vi ligger skavfötters, men om du rör dig det minsta puttar jag ner dig igen, okej?”

”Alright kapten”, sa Justin  och tog emot en kudde jag kastade åt honom. Justin lade huvudet på den och hoppade in under täcket. Jag kände hur jag rös till när jag kände hans kalla ben mot mina. Därefter kände jag ett obekant pirr strömma igenom hela kroppen. Jag låg blixtstilla och kämpade för att inte andas tungt. Vad tog det åt mig?

”Sweet dreams”, sa Justin med sin hesa röst som bara gjorde det där pirret allt mer intensivare.

”God natt”, mumlade jag så det knappt var hörbart. Jag sov inte en enda minut den natten.

*

Det var en grå morgon med ytterst få solstrålar. Jag satt upp i sängen med ryggen lutad mot väggen bakom mig medan jag klottrade lite i mitt anteckningsblock. Ibland kastade jag en blick på Justin som andades väldigt tungt.

Jag var den enda som var vaken och det kändes väldigt harmoniskt och fridfullt på något sätt. Jag blundade och lyssnade till fåglarnas kvitter utanför. Justin som legat stilla hela natten precis som jag bett honom om började plötsligt röra på sig. Han vände sig om så han låg på rygg med en lång gäsp samtidigt som han gnuggade ögonen. Hans kinder var rosiga och håret var en enda röra men ändå hade jag aldrig sett honom så söt.

”Hey”, sa Justin hest när han fick syn på mig.

”Hey”, sa jag lågt och kände hur det brände till i kinderna. Vad fan var det för fel på mig egentligen? Varför log jag som ett jävla fån mot honom? Den här sömnbristen hade gjort mig knäpp.

”Uppförde jag mig inatt?” undrade han med ett snett leende och drog sina fingrar genom sitt rufs. Jag nickade.

”Det är klart”, sa jag så nonchalant jag kunde. ”Annars hade du legat på golvet, Biebs.” Justin skrattade och hasade sig upp i sängen. Han kisade ut mot fönstret med en bekymrad blick.

”Vilket pissväder”, mumlade han.

”Jag tycker det är lite mysigt”, erkände jag. Justin verkade tänka över det ett par sekunder och ryckte sedan på axlarna.

”Jo, kanske.” Jag log för mig själv. När det var sånt här deppigt väder hemma brukade jag och Jake alltid hoppa ner i soffan med en massa kuddar och filtar. Vi valde ut några filmer och tryckte i oss en massa godis. Det var riktigt mysigt och jag saknade det, trots att det nästan alltid var Jake som fick välja filmerna och ja… Hans filmsmak var inte att tala om. Jag lät Justin gå innan jag kastade av mig täcket och drog på mig en hoodie. Det skulle troligen vara rätt kyligt idag. Till min förvåning bjöd Justin med mig på sitt viktiga möte när alla vaknat. Jag visste inte riktigt vad det handlade om men tackade ändå ja. Det var inte så att jag såg fram emot en hel förmiddag i Justin Biebers sällskap, men det var väl knappast så att jag hade något bättre för mig? Nä. Precis. Det visade sig att Justin hade mötet på ett skivbolag. Usher (!) , Justins mamma och Scooter samtalade allvarligt med någon viktig skivbolagssnubbe medan jag och Justin satt utanför och tryckte i oss kakor.

”Min sista och avslutande konsert på den här turnén går av stapeln i Madison Square Guarden”, förklarade Justin. ”Där kommer jag ha ett väldigt speciellt nummer. Jag och Clarissa har skrivit en duett tillsammans och…” Justin avbröt sig när jag satte en kakbit i halsen och började hosta våldsamt.

”Clari-vad?” undrade jag.

”Clarissa”, förtydligade Justin. ”Clarissa Benford. Har du aldrig hört talas om henne? Hon är sångerska.” Jo, nog visste jag allt vem hon var. Den blonda divan Clarissa som fick Paris Hilton att framstå som en oskuldsfull ängel. Men jag skakade på huvudet och låtsades som om jag inte hade en aning.

”Seriöst?” undrade Justin med stora ögon. ”Har du aldrig hört Last Minute? Den har varit en radioplåga sedan flera månader tillbaka.”

”…och den har även vunnit två grammys”, hörde jag en högfärdig röst säga. Jag vände på mig och såg en lång blond flicka klädd i ett svart åtsittande fodral med silverdetaljer komma gåendes i sina höga klackar. Hennes make up var felfri  och hennes långa ögonfransar var näst intill läskiga. ”Justin! Så kul att se dig igen”, sa Clarissa vänligt. Justin flög genast upp på fötterna för att skaka hennes hand.

”Detsamma Clarissa. Allt bra?”

”Åh, snarare fantastiskt”, sa hon med ett strålande leende. Jag kämpade för att inte spy upp alla kakor jag ätit under morgonen. Plötsligt vinkade Usher till sig Justin. Justin ursäktade sig och lämnade oss ensamma för att ansluta sig till de andra bakom en stängd dörr.

”Så…”, sa Clarissa och satte sig i fåtöljen Justin suttit i tidigare. ”Jag har sett dig en hel del i tidningen på senaste tiden. Det går mycket rykten om dig och Justin.” Jag log snett.

”Ja… Det är galet vad folk får för sig.”

”Så det är bara påhitt?” frågade hon hetsigt med en blick som borrade sig in i min.

”J-ja, det är klart”, sa jag förvånat. Clarissa log nöjt för sig själv och lutade sig sedan bak i fåtöljen.

”Bra. För den killen är min.”

Det var tre timmar kvar till konserten och Justin repade för fullt med sitt crew på scenen. Han var bra. Väldigt bra till och med. Men det var inget han någonsin skulle få höra mig säga. Efter att ha lyssnat på musik och sång hela dagen kände jag hur det riktigt pirrade längst ut i fingertopparna. Att vara omringad av så mycket musik hade verkligen väckt glöden inom mig. Backstage fanns det en keyboard som Justins sångpedagog använt sig av under sångövningarna innan han sprungit upp på scenen. Jag undrade om de blev arga om jag lånade den tvärt… Tanken var så frestande att jag inte orkade bry mig. Bara någon minut senare satt jag framför keyboarden och lät mina fingrar dansa över tangenterna. Jag hade saknat det här. Jag tog fram mitt anteckningsblock och bläddrade fram till versen jag klottrat ner tidigare under dagen. Jag höll blocket framför mig och lekte med ena handen över tangenterna. Jag prövade mig fram och det lät bra.

”I don’t know who you are

But you are out there somewhere

Oh, I can feel it in the air

You’re gonna embrace this heart

Gonna let me know someone cares

And in the end I know you’ll be there…”

Jag förlorade mig själv I musiken och glömde helt bort tiden.’

”Wow”, hörde jag en röst säga. En röst som fick mig att rycka till och flyga upp på fötterna. Justin stod i dörröppningen lutad mot dörrkarmen, fullständigt avslappnad – som om han stått där länge.  ”Sjunger du fortfarande?”

”Bara idag”, mumlade jag och tryckte ner mitt block i väskan. ”Förlåt för att jag inte bad om lov”, sa jag sedan och nickade mot keyboarden.

”Förlåt för att jag störde”, sa han med ett flin. Jag viftade bort hans ursäkt med handen.

”Äsch, jag var ändå klar.” Jag var på väg att gå ut men Justin ställde sig i vägen.

”Du borde verkligen satsa mer på musiken”, sa han och såg allvarligt in i mina ögon. ”Du är riktigt bra. Det har du alltid varit.”

Inte lika bra som du.

”Var är sarkasmen?” undrade jag nyfiket.

”Ingen sarkasm”, lovade han och höll uppe sina händer. ”Det är sant.” Hans blick var så intensiv och genomträngande att jag var tvungen att titta bort.

”Tack”, mumlade jag och fattade inte riktigt att vi hade den här konversationen. ”Men har inte du en konsert om typ fem minuter eller något?” Justin kastade en blick på sitt vita armbandsur.

”Jo, det har jag faktiskt”, sa han med ett flin.

”Gå och irritera din publik istället då”, sa jag och boxade honom lite i bröstet.

”Alright”, sa Justin och skrattade lite. Han vände sig om för att gå men stannade upp när jag placerade min ena hand på hans axel.

”Justin…?”

”Ja?” svarade han utan att vända sig om.

”Lycka till ikväll.”

*

“Jag har aldrig – någonsin- hört skrik på den nivån!” andades jag högt när jag och pappa klev in i turnébussen. Jag föll genast ner i ett säte och skrattade för mig själv. Vilken kväll!

”Jag antar att jag gjorde rätt som drog med dig dit ikväll”, skrockade pappa. ”Showen var fantastisk!”

”Den var bra”, medgav jag fast jag visste att pappas beskrivning stämde in mycket bättre. Synd bara att pappa var en sådan skvallerbytta och jag tänkte inte riskera att Justin fick reda på det, för tro mig, killen hade luft så det räcker. Men att showen var bra var verkligen årets underdrift. Jag hade verkligen inte haft tråkigt en enda minut. En halvtimma senare hade Scooter, Kenny och sångpedagogen hoppat in i en bil som körde efter oss ut i natten. Justin sträckte på sig i trött och kastade sig i sängen.

”Hade alla kul ikväll?” ropade han från den.  Alla ropade ”Ja!” medan jag tyst gick mot toaletten för att borsta tänderna. Det blev snabbt tyst i turnébussen när alla däckade efter den långa dagen. Men sömnen blev inte långvarig för mig när min mobil plötsligt började vibrera. Till min både förvåning och lycka så var det Jake. Jag log för mig själv, hoppade ner från sängen och tippade på tå till matutrymmet med kyl och frys för att inte råka väcka någon av de sovande.

”Heey”, svarade jag och kände hur det pirrade till i magen av förväntan. Till min förvåning dunkade det en hel del musik i bakgrunden. Var tusan var han någonstans?

”Heeeey babyyyy”, hörde jag honom sluddra i luren. Jag kände ett sting i bröstet.

”Jake…har du druckit?” Jag behövde inte ens fråga.

”Ja du vet baby, jag saknar dig så mycket…”

”Hold it”, avbröt jag honom. ”Låt mig gissa? Så du dränker din oändliga sorg i öl?”

”Precis älskling, du fös-sstår mig babyyy!” Jag skakade på huvudet för mig själv. Så det blev inga romantiska distanssamtal inatt.

”Ta det lugnt inatt”, mumlade jag bara och lade sedan på. Jag hade kunnat säga att han skulle dra hem och lägga sig men det hade inte hjälpt.

”Var det din pojkvän?” Jag hoppade till och gjorde ansats till att skrika i mörkret när jag kände ett par händer runt min mun. ”Ta det lugnt, det är bara jag, skrik inte!” väste Justin. Hans andetag mot min nacke fick håren att resa på sig av välbehag. Jag stod kvar ett tag utan att protestera tills han frigjorde mig.

”Vad gör du vaken nu?” väste jag tillbaka och tände en liten lampa vid fönstret.  Justin demonstrerade genom att öppna kylen och dra ut ett mjölkpaket.

”Så det är du som är mjölktjuven”, mumlade jag. Justin flinade stort och började blanda ihop ett oboyglas.

”Japp. Så vad gör du uppe? Smygpratar med din pojkvän?”

”Något åt det hållet”, mumlade jag och försökte att inte låta allt för nedstämd.

”Hm”, sa Justin med eftertryck och började klunka i sig oboyen.

”Vadå hm?” sa jag irriterat. Justin tog ett steg in i ljuset av lampan och torkade munnen med ena handen.  Det var nu jag såg att han bara var klädd i sina boxers. Han hade en rätt så solbränd och het kropp plus ett bedårande rufs till hår och… Jag skakade på huvudet för mig själv för att avbryta mina tankar. Jisses vad tog det åt mig? Jag behövde verkligen sova.  Justin ryckte på axlarna.

”Det är bara det att jag inte tog dig för att ha en kille.” Jag höjde på ögonbrynen.

”Jaså? Du tycker väl naturligtvis att en kille skulle vara galen som frivilligt skulle vilja vara tillsammans med mig.”  Justin skrattade.

”Ja, det med. Men främst så trodde jag det inte eftersom med tanke på din låt tidigare idag …”

”Vad är det med den?”

”Det lät inte som att du hade någon. Det lät mer som att du väntade på någon.”

”Du som är artist borde veta att låtar inte alltid behöver spegla hur man känner sig just vid tillfället.”

”Jadå, men av erfarenhet vet jag även att man har en tendens att skriva mycket lyckliga låtar när man är kär. Den där var inte lycklig.” Jag såg misstroget på honom och skakade sedan på huvudet.

”Gå och lägg dig Bieber”, mumlade jag och gick bort mot min säng.  Han var för mycket den där Bieber.

En ny morgon och jag vaknade upp i Seattle för första gången någonsin. Regnet som öste ner utanför fönstrena matchade mitt humör perfekt. Ikväll skulle Justin ha sin första konsert hittills på turnén och turnébussen var fullare än vanligt med hans mananger Scooter, hans livvakt Kenny och hans sångpedagog. De alla hade ett litet möte där de satt i sängarna medan jag petade livlöst i min youghurt med fruktbitar i. Jag tog en tugga och gick sedan fram till pappa där han satt vid ratten och tryckte i sig en fet rostbiff-fralla.
"Måste vi följa med ikväll?" muttrade jag. Pappa viftade med två biljetter. Första parkett. Jag suckade tungt och tittade sedan ut på arenan vi parkerat utanför. Det skulle bli en lång dag.

*



"Mat!" utbrast jag. Vi hade repat sedan nio på morgonen och nu var det äntligen dags för lunch. Som tur var fanns det ett café i själva arenan som idag endast var öppet för mig och mitt crew. "Vad skriver du för något?" undrade jag och hoppade ner på läktaren där Alexis satt och klottrade i sitt block.
"Inget", sa hon snabbt och slog ihop det.
"Kom igen", envisades jag med ett flin. Alexis fortsatte skaka på huvudet och tryckte ner blocket i sin väska.
"Så var är caféet då?" undrade hon.
"Jag visar dig", erbjöd jag mig och började visa vägen. Alexis följde efter mig utan ett ord, utan en enda kommentar. Jag höjde på ögonbrynen för mig själv och undrade vad tusan det var som höll på att hända här. Borde vi inte försöka lägga krokben för varandra nu? När vi nådde caféet hörde jag Alexis dra efter andan.
"Gud vad fint!" utbrast hon. Jag trängde mig förbi henne lite för att se ut över cafeterian. Stora röda ljus prydde varenda bord och fönstrena hade röda genomskinliga glas. Hela cafeterian var mörk med röda lysande detaljer. Mysigt var nog det rätta order. Vi gick fram till disken och började kika på bakelser, kakor, mackor...
"Vad vill du ha?" frågade jag och försökte låta obrydd medan jag drog upp mitt kontokort.
"Ah-ah", sa hon varnande och drog sedan fram sitt eget kort.
"Jag betalar för mig själv", gjorde hon klart för mig. Såklart. Alexis valde en kycklingsallad och en liten gräddbakelse till efterrätt. Själv tog jag en gigantisk burito och två småkakor till efteråt. Vi satte oss tveksamt ner vid samma bord. Hela cafeterian var tom och vi visste nog båda att det skulle bli smått awkward om vi satte oss vid varsin ände av rummet. Hungriga som vi var högg vi genast in.
"Hungrig?" undrade Alexis med ett höjt ögonbryn och syftade nog på dressingen som var utkladdat över hela min mun. Jag skrattade och torkade bort sörjan med en servett.
"Yeah."
"Det märks." Jag höjde på ögonbrynen. Varför hade jag ens lett henne hit? Hon var ju omöjlig.
"Varför inte bara döda mig direkt", mumlade jag med ett bittert leende och tog en stor klunk av min coca cola.

"Why not just kill me this instant?"

"Jag väntar tills det är lagligt", sa Alexis med ett stort genuint leende.
"Ha-ha." Vi satt i tystnad och jag var extra noga med min servett.
"Så...", sa hon tillslut. "Ser du fram emot ikväll?"
"Varför bryr du dig ens?" undrade jag utan att titta upp. Alexis ryckte på axlarna.
"Nä, jag vet inte. Jag tänkte bara att det måste vara din femhundrasjuttioelfte konsert eller något, det måste kännas speciellt." Jag kunde inte låta bli att skratta till och jag kunde även se att hon hade ett stort flin på läpparna medan hon petade skeden i sin bakelse. Hon var märklig, den där Garcia.

Hej & förlåt för den KASSA uppdateringen!! Har varit hos min pojkvän sedan torsdags och det kändes som länge sedan sen vi verkligen umgicks, så jag har helt enkelt bara tagit vara på tiden med honom :)Jag ska dock försöka skriva kapitel 9 åt er idag :) Love u guys so , so much! Fick något mejl där personen ifråga undrade om jag lämnat bloggen, but don't worry! I would never do that. Jag skulle spec. aldrig sluta mitt i en berättelse ;) Den här berättelsen kmr bli way too good för att avslutas nu!:)

Peace out dudes

”Så vem är den ansvarige för det offentliga ketchupkriget?” sa pappa under sitt förhör. Jag och Justin satt ner i soffan och tittade halvt skräckslaget upp på pappa som stod med händerna i sidorna. Jag och Justin pekade genast på varandra.

”Det var du som började jaga mig med ketchupen!” utbrast Justin anklagande.

”Det var du som bad om det!” fräste jag.

”Woah!” utbrast pappa. ”Hör ni på er själva? Ni låter som två dagisbarn. Vad är det med er två?” Varken jag eller Justin ville berätta sanningen så efter en lång tystnad suckade pappa tungt.

”För allas trevnad hoppas jag att ni skärper er”, muttrade han och gick sedan fram i bussen och satte sig vid ratten.

”Ska bli intressant att läsa skvallertidningarna imorgon”, retades Dan och puttade till Justins axel lätt innan han gick mot kylskåpet. Jag kände genast paniken stiga inom mig.

”Han skojar väl?!” utbrast jag. Justin vände ansiktet mot mig och höjde på ena ögonbrynet.

”Tänk logiskt. Vi sprang runt som två idioter och fotograferna fångade oss på bild. Självklart kommer vi synas på framsidan av varenda skvallerblaska imorgon.” Jag stirrade med ögon stora som klot på honom.

”Vi måste stoppa dem!” utbrast jag. Justin skrattade.

”Tro mig, jag har försökt med det där förut. Funkar aldrig. De tjänar alldeles för mycket pengar på sådana bilder.” Jag kände modet sjunka.

”Nåväl. Du borde tacka mig”, sa jag tillslut. ”Ännu mer rampljus åt den stora stjärnan Justin Bieber.” Justin skrattade högt.

”Tro mig, artiklarna kommer inte handla om mig. De vet redan vem jag är, men nu kommer de undra vem du är.” Jag svalde hårt. Efter några minuters tystnad vände jag mig allvarligt mot Justin.

”När du skrev på kontraktet…När du valde det här livet, var det såhär du ville ha det?” Justin log snett.

”Nja, inte direkt. Jag ville bara få spela min musik för världen. Hela den här papparazzi grejen och intrånget på mitt privatliv var aldrig något jag önskade.” Justin blev tyst ett tag och ställde sig sedan upp.

”Men det var det här du ville åt va?” undrade han och den lilla sårbarheten jag hört i hans röst tidigare var som bortblåst. ”Alla de där tävlingarna, allt du kämpade för…Du strävade efter precis samma sak som jag. Så varsågod, här har du ditt rampljus.”

”Jag vill inte ha det”, snäste jag. Justin som börjat gå iväg kastade blicken över axeln.

”Det skulle du ha tänkt på innan du jagade mig med en ketchupflaska.” Han lät allvarlig men bara någon sekund efter insåg vi båda hur fullkomligt löjligt det lät. Så vi båda började skratta. Ingen ironi, ingen sarkasm. Vi bara skrattade. När Justin gick iväg mot sin säng hade jag fortfarande ett leende på läpparna.

*

Med Dan och Justin i bussen var det aldrig speciellt tyst, men denna morgon hördes inte ett enda pip. Jag gnuggade ögonen och gäspa för att sedan böja mig över min säng och hälsa Pattie en god morgon men sängen var tom och bäddad. Jag hoppade ner från dubbelsängen och vandrade över till andra delen av bussen där pappa satt i soffan och åt en Subway  macka medan han tittade på tv.

”Var är de andra?” undrade jag nyfiket.

”God morgon på dig med”, sa pappa. Jag satte mig ner bredvid honom och fick sedan min egen macka av honom. Jag var vrålhungrig så det var bara till att hugga in. ”Justin har en radiospelning”, förklarade han sedan.

”Åh”, sa jag bara och såg med spelat intresse på basketmatchen. I vanliga fall fann jag basket riktigt roligt att titta på, men av någon anledning kunde jag inte riktigt koncentrera mig denna morgon. ”Så vad ska vi göra ensamma hela dagen?” undrade jag.

”Åh vi blir inte ensamma speciellt länge. De drog tidigt imorse och är fortfarande i den byggnaden.” Han pekade ut ur fönstret bakom oss. Vi var parkerad precis bakom radiostationen. ”Du kan lyssna på hans intervju om du vill”, mumlade pappa och räckte mig en liten radio. Jag nickade, fattade radion och gick tillbaka till min säng för att slippa sorlet från tv:n. Nervöst började jag leta efter rätt radiokanal. Tänk om de frågade något om mig? Av någon anledning kände jag på mig att Justin skulle göra allt för att skydda mig från media, oavsett hur mycket han hatade mig. Det hade jag även rätt om.

”Vi är bara … vänner”, var det första jag hörde honom säga när jag fann kanalen. ”Alexis är också från Stratford och dotter till turnébussens chaufför. Vi larvade oss bara igår.”

”Och du är säker på att ni bara är vänner? Finns det inget potential till att bli något mer…?” Jag kände hur jag stelnade till och glömde helt bort att andas medan jag spänt väntade på svaret. Justin brast ut i skratt vilket konstigt nog fick mig att känna av ett obekant sting i bröstet.

”Tro mig”, sa han. ”Hon är inte min typ.” Jag kände hur jag sjönk ihop och stängde därefter av radion. Varför tog jag så illa upp på det han sa? Jag visste att han hatade mig, precis som jag hatade honom. Det var ingen nyhet. Jag suckade och föll bak i sängen medan jag började bläddra bland lite sms från Jake på mobilen. Det förvånade mig att jag varken känt av saknad eller tänkt på honom speciellt mycket sen vi lämnat Stratford. Jag hade till och med glömt att svara på en massa sms. Men nu när jag tänkte på honom så kände jag av saknaden mer än någonsin.

Jag saknar dig så mycket och jag är så avundsjuk på dig som får vara så fullkomligt fri i sommar och göra precis vad du vill. Du ska vara glad att du inte är fast med ers höghet Bieber i tre månader. Ugh. Döda mig.

Jag tryckte på skicka och lade sedan undan mobilen. Jag började tänka på skvallerblaskorna Justin pratat om. Var det möjligt att Jake sett mig i tidningen? Var det möjligt att han inte ville veta av sin flickvän mer efter det? Jag hade inte ens kollat efter i tidningarna själv men något sa mig att det var lika bra det. Folk skulle säkert undra vem jag var men efter Justins lilla radiointervju skulle jag bli lika bortglömd och obetydlig som innan. Det passade mig perfekt.

Jag kommer verkligen alltid gilla Justin & hans musik. Alla växer upp och förändras. Men när jag jämför dessa bilder är det verkligen pojken på den första bilden jag saknar..

Ps, chapter 7 är under detta inlägg, kom ut inatt:)

Vi hade precis nått innanför USAS gränser och det som skulle bli ett skönt restaurang besök efter en lång och jobbig natt i bussen blev den exakta motsatsen. När vi hoppade ur bussen möttes vi genast av hundratals blixtar – och nämnde jag att jag var osminkad och klädd i ett par pyjamas shorts och ett linne? Pappa gick vid Justins sida och agerade livvakt. Jag skakade på huvudet för mig själv. Justin skulle inte möta sin livvakt förrän vi nått New York, enligt han behövde han inte Kenny just nu. Bullshit.

”Vem är ni och vad gjorde ni inne i Justins turnébuss?!” undrade en av fotograferna nyfiket. Jag höjde på ögonbrynen och puttade undan honom eftersom han blivit lite väl närgången med sin kamera.

”Snälla”, muttrade jag och sprang ikapp min pappa och Justin, samt Dan och Pattie.  Restaurangen var alldeles tom. Specialreserverade för ers höghet Bieber. Restaurangen var italiensk och hade en massa delikata pizza- och pastarätter att välja emellan. Med en kurrande mage bläddrade jag i menyn tills en kypare var på plats.

”Vad får det lov att bli signora?” frågade han först vänd mot mig. Jag log varmt mot honom.

”Vorrei po 'di formaggio tortellini di carne e salsa di pomodoro, grazie”, svarade jag. Kyparen såg imponerat på mig.

”Signora kan hon!” utbrast han förtjust och antecknade sedan min beställning. Justin fnös högt.  Jag betraktade honom när han gjorde sin egen beställning och sedan firade av sitt charmigaste leende. Därefter räckte han ut tungan åt mig när ingen såg. Reflexmässigt sparkade jag till hans smalben under bordet. Kanske lite väl hårt eftersom Justin grimaserade länge efter det. Nåväl. Rätt år honom. Jag började nöjt äta utav min mat i vetskap om att Justin knappast skulle sparka tillbaka mot en tjej. Ingen sa speciellt mycket under hela måltiden eftersom alla var så hungriga.



När jag var klar och mätt ursäktade jag mig och gick mot toan och när jag kom ut stod Justin bara två meter ifrån mig med sin tallrik. Han skulle precis lämna den bland all smuts-disk när han fick syn på mig. Med tallriken i högsta hugg och ett stort flin på läpparna.

”Vad gör du?” undrade jag spänt och tog ett par steg bakåt utan att släppa hans tallrik ur sikte som fortfarande hade en massa sås på sig.

”Pay back”, förklarade han och tryckte sedan tallriken mot mitt vita linne. Jag skrek till och stirrade på den röda tomatsåsen som rann längs magen…

”`Åh du din lilla!” utbrast jag ilsket och nappade åt mig en ketchup flaska för att sedan gå till attack. Justin gav ifrån sig ett litet tjut och sprang sedan mot utgången – men den här gången skulle han inte komma undan! Jag tryckte hårt på flaskan när vi kommit ut och sprutade ketchupen efter honom. Justin skrattade högt varje gång jag missade.  Plötsligt så stannade han dock upp, vilket jag mer än gärna utnyttjade. Justin vände sig om och jag sprutade ner hela hans vita t-shirt. Sedan över hans axel kunde jag se vad som fått honom att stanna upp. Jag svalde hårt när blixtarna attackerade oss och fotograferna kom springandes allt närmare.

”Spring!” skrek Justin och vi båda började röra oss mot ingången till restaurangen – men även där var det nu fotografer.

”Shitshitshit!” utbrast jag och kastade en blick mot den omringade turnébussen. ”Hitåt”, mumlade jag och började springa mot skogen vid sidan om restaurangen. Justin var snabbt före mig och när vi försvunnit in i skogens mörker kunde vi äntligen pusta ut.

”Jag…hatar…ditt…liv”, andades jag.

”Lev det inte då”, muttrade han till svar.

”Jag har inget val.” Vi satt där tysta lutandes mot en stor ek tills jag insåg att jag faktiskt hade mina ben över hans. Jag ställde mig genast upp och det gjorde även Justin. Men istället för att ge ifrån sig äcklade ljud så gick han fram och slog armarna om mig. Jag stelnade till och kände hur hans varma mjuka kropp värmde upp mina frusna armar. Det var nästan för behagligt för att avstå. Efter att ha stått där som en staty ett tag tog Justin ett steg bakåt och jag förstod med ens varför han kramat mig. Han hade kladdat av sig och nu var jag full med ketchup. Great.

”Så vänligt av dig”, mumlade jag och vände på klacken för att ta mig ur den jäkla skogen.

”Ja visst var det?” instämde Justin glatt. Gud, fanns det någon mer irriterande människa? Ilsken och ofokuserad märkte jag inte när min fot fastnade under en stor trädrot. Jag hade gjort platt fall i jorden om inte Justin tagit tag i min handled och dragit mig bakåt så jag föll rakt in i hans famn. Åter igen var det något med hans närhet som gjorde mig fullkomligt paralyserad. Justin tryckte min ena axel med sin hand tvärt, eller så var det bara inbillning. Hursomhelst puttade han sedan undan mig irriterat.

”Se var du går”, muttrade han. Med en ilsken blick på honom gick jag före och när vi nådde restaurangen igen var fotograferna borta – till skillnad från pappa, Pattie och Dan som stod väntandes utanför med korsade armar och bistra uppsyner.

”Ligger vi risigt till?” undrade jag nervöst. Justin nickade sakta utan att slita blicken från sin inte speciellt nöjda mamma. Great. Den här resan blev bara bättre och bättre. Och allt började med ett jävla Justin Bieber klistermärke…

Oki, så jag bor typ i en skog utanför Umeå och har sånt här trådlöst kontantkort-internet. Man fyller på det precis som med en mobil. Payade senast 99 spänn för 14 dagar och idag är då sista dagen! Det tar slut runt klockan fyra och sen har jag inge money att fylla på internet med förrän typ sista september... That suxx, I know. Men jag kommer ju alltid kunna skriva kapitel hemma på kvällarna & sen lägga ut på skolan dagen efter. Så bloggen kommer fortsätta hålla sig uppdaterad. Min låtsaspappa har också sånt bajsinternet som jag kan baxa på nätterna hihi. Så det kanske kmr upp lite kapitel på nätterna också...hehe.

Aja, bara så ni vet. Det suger för då kan jag inte ha lika mycket kontakt med mina läsare om dagarna. Videobloggen kommer förresten imorgon. Den blev fail, jag visste inte hur jag skulle stänga av i slutet så man hör mig ba "men hur gör man....HALLÅ!" Och så får den där jävla UV lampan mig att se ut som en inåtvänd albino kackerlacka.

Ni har chapter 6 under detta inlägg btw. Skrev det idag :)

Peez.
Xo Jasmine


Me without internet.

Det var som om vi var barn igen och inget hade förändrats. Tävlingsinstinkterna var på plats igen och jag sket fullständigt om hans namn var Justin Bieber. Han var killen jag hatade genom hela min skoltid tills han flyttade och det skulle aldrig förändras. Jag satt bredvid pappa medan han körde ett tag. Han hade nog ingen aning om hur mycket jag och Justin hatade varandra och det var lite försent för att berätta om det nu så när han frågade vad jag tyckte om honom drog jag en fet lögn.
"Han verkar trevlig", sa jag och pressade fram ett leende. Pappa nickade.
"Ja, gossen är riktigt trevlig. Fin pojke det där." Det var ett under att han inte lade märke till mina gnisslande tänder.
"Jag ska gå på toa", mumlade jag och började vandra mot toaletten. Det var kväll och både Pattie och Dan hade redan somnat. Men var höll Bieber hus? Jag ryckte på axlarna för mig själv för jag kunde verkligen inte bry mig mindre om var han var någonstans. Med en suck tryckte jag ner handtaget till toalett dörren - men insåg sedan att den var låst.
"Upptaget!" ropade Justin.
"Skynda dig då!" utbrast jag.
"Nä...alltså det här kan ta ett tag honey." Ilsket började jag banka på dörren men gick sedan för att sätta mig i sängen och vänta tålmodigt. Han kunde ju inte sitta där inne hela natten heller? Efter en halvtimma kunde jag dock inte hålla mig längre.
"Pappa, toaletten är upptagen och jag måste pissa nu!" utbrast jag och hoppade runt för att hålla mig. Pappa höjde på ögonbrynen och körde upp vid sidan av vägen för att stanna. Därefter sprang jag ut direkt och när jag väl kom in igen låg Justin såklart i sin säng med ett stort flin på läpparna.
"Kissade du nyss bland taggbuskar?" undrade han och kisade ut ur fönstret. Jag rätade till mina shorts och strök försiktigt över baksidan av låret där jag dragit ut en stor tagg.
"Nej", förnekade jag samtidigt som jag försökte hålla tillbaka ilskan. Jag fick en impuls av att ge honom en ordentlig örfil men jag tyglade mig själv genom att tänka på att det här faktiskt var pappas jobb. Men jag hade en plan för natten.

*


Jag hade aldrig varit den typen som retat tjejer. Jag hade alltid gillat att smickra dem, flirta och visa respekt oavsett vart de kom ifrån och hur de såg ut. Men Alexis... Hon drog fram en helt annan sida hos mig. En sida jag inte var säker på att jag gillade. Jag njöt dock av det faktumet att hon varken attackerade mig eller smörade för mig. Jag tvivlade på att Alexis smörade för nån. Det var de sista tankarna jag tänkte innan jag föll ner i den djupa sömnen. Morgonen därpå väcktes jag av inget mindre än et ihärdigt tutande.
"Idiot", hörde jag Mr Garcia muttra där framme för sig själv.

 

 Jag gäspade högt och sträckte på armarna och skulle börja gnugga ögonen när jag kände något kletigt i ansiktet. Jag spärrade upp ögonen och flög upp i sittande ställning direkt.
"Vad i...", mumlade jag och såg på mina kletiga fingrar. Samtidigt hörde jag Dan ropa;
"Vem har ätit upp alla munkar?!" Dan kom utgåendes från andra sidan dörren men tvärstannade när han fick syn på mig.
"Justin", suckade han och satte händerna i sidan. Jag följde hans blick och såg bitar av munkar i hela sängen. Chockat torkade jag bort kletet från munnen och hoppade ner från sängen.
"Jag...jag åt inte det där!" protesterade jag.
"Det är normalt att gå i sömnen", sa Dan och klappade mig lugnande på axeln. "Var inte orolig."
"Men du lyssnar inte...Jag åt inte..." Just då kom mamma ut från rummet bredvid och skulle precis önska mig en god morgon när hon fick syn på mitt glasyr-ansikte.
"Justin vad i...", sa hon bara och lät blicken glida upp mot sängen.
"Någon verkar ha gått i sömnen inatt", skrattade Dan.
"Ha-ha", sa jag bara och trängde mig förbi dem. Det var omöjligt! Jag hade aldrig gått i sömnen förut! I rask takt begav jag mig mot badrummet för att duscha av all smörja när jag upptäcke att toalettdörren var låst.
"Öppna!" utbrast jag.
"Jag duschar!" hörde jag Alexis ropa tillbaka. "Och det kan...ta en stund." Jag stirrade mållöst på dörren. Var det möjligt att det var hon...? Ja. Det.Var.Som.Fan.
"Jag ger dig en kvart", sa jag mellan mina sammanbitna tänder. Det här skulle hon få betala för. När en kvart passerat och hon fortafarande inte öppnat tog jag fram en liten kniv och kämpade tills jag fått upp låset. Snabbt sköt jag upp dörren och ut steg varm ånga från duschen. Jag kisade mellan ångan och såg Alexis komma gåendes emot mig klädd i endast en vit handduk. Jag betraktade hennes långa slanka ben och blöta hår som slingrade sig nerför hennes rygg men skakade sedan på huvudet som för att väcka mig själv ur en trans.
"Time's out", sa jag bara. Alexis såg på mig med ett stort flin.
"Vad kletig du är Biebs", sa hon, tog tag i sina underkläder samt en lång t-shirt och gick för att ställa sig bakom drapperiema medan hon bytte om. Tack vare ljuset bakifrån kunde jag se hennes kroppsgestalt genom det ljusrosa genomskinliga drapperiet.  Jag såg handduken falla mot golvet och svalde hårt för att kunna hålla fokusen på min ilska mot henne och inget annat.
"Smart trick", muttrade jag.
"Jag har ingen aning om vad du pratar om", svarade hon lättsamt. "Du kanske faktiskt gick i sömnen, Justin. Det är inget fel med det, bara mänskligt." Hypnotiserad av det jag såg på andra sidan skynket försökte jag snäsa tillbaka något, men min hals var alldeles torr.
"Säg till då du är klar bara", muttrade jag och gick ut för att stänga dörren bakom mig. När jag väl var utanför sjönk jag ihop på golvet och suckade tungt. Den här resan skulle bli ett helvete.

"Divafasoner", fnös jag högt för mig själv när jag citerade det sista pappa sagt till mig innan han smällt igen dörren. Han hade bett mig följa med honom snabbt eftersom han skulle hämta den stora stjärnan han skulle skjutsa runt, som han förövrigt varit för stressad för att ens berätta om. Jag menar, hur normalt är det att hoppa på en buss och spendera tre månader med världsstjärnan ifråga när man inte ens vet vem det är man ska åka med? Tänk om det var någon äcklig sångare ur KISS? Hursomhelst hade jag inte kunnat följa med eftersom jag inte ens hunnit torka håret än. Så jag bad honom åka och hämta den stora stjärnan och sedan köra tillbaka och hämta mig. Kom igen - han skulle köra tusentals mil för någon han inte ens känner, nog kan han väl ta en liten omväg för sin egen dotter? Men nä nä, jag var såklart en diva för det.  Jag suckade och fluffade upp mitt hår med lite mousse. Därefter hjälpte mamma mig ner med mitt bagage.
"Jisses, vad har du packat ner egentligen?!" utbrast hon och andades ut när hon dragit ner sista väskan.
"Mitt liv", svarade jag med ett leende. "Eftersom jag inte får spendera det hemma detta år."


"Var en stor flicka nu", sa jag och kysste Jazmyn på pannan. Hon var den sista jag gav avsked till innan jag vände mig om och lämnade pappa och Erins hus tillsammans med mamma. Jag kände redan av det tomma hålet i bröstet. Utanför huset väntade Dan. Dan Kanter var inte bara min gitarrist, utan även en av mina närmaste vänner. Jag sprang genast fram till honom och gjorde en high five i luften.
"Är du redo?!" utbrast han och slog ut med händerna. Jag kastade en blick på turnébussen som stannat utanför uppfarten.
"So ready!" utbrast jag. Vi båda sprang fram mot Mr Garcia som stod utanför bussen och väntade med ett leende på läpparna. Jag hälsade vänligt på honom och skakade handen innan jag ivrigt sprang in i bussen och checkade in stället. Det fanns en dubbelsäng plus en soffa i ett visst utrymme och likadant såg det ut på andra sidan dörren. Så fyra kunde sova i denna buss. Jag, Dan, mamma och Mr Garcias dotter.



Mr Garcia skulle förmodligen sova under dagarna när jag utförde min shower runt om i landet. Jag fortsatte se mig nyfiket omkring i bussen och hittade tillslut toalett plus kyl och frys.
"Var är din dotter, sir?" undrade jag nyfiket när Mr Garcia, Dan och mamma stigit in.
"Åh, vi ska hämta upp henne nu", förklarad Mr Garcia och kliade sig besvärat i nacken. Jag höjde på ögonbrynen. Varför hade hon inte bara följt med då han åkt hit? Jag ryckte på axlarna för mig själv och stötte sedan iväg tanken medan jag kröp upp på övervåningen av min och Dans dubbelsäng.
"Pax överst", sa jag med ett flin.
"Like always", skrattade Dan och slängde sig i sin egen säng. Bussen började röra på sig och ett pirr tog sin form i magen medan jag drog fram min iphone och loggade in på twitter.

WE'RE ON THE ROAD! MY SUMMER ADVENTURE IS OFFICIALLY STARTING NOW! I LOVE YALL, SEE U GUYS ON TOUR!!!

Det dröjde inte länge efter det förrän vi var framme utanför ett hus några kvartér bort. Jag såg Mr Garcia gå ut, förmodligen för att hjälpa sin dotter med väskorna. Så jag bestämde mig för att gå ut och hälsa ordentligt. Jag var på så bra humör att jag kunde plinga på vilket hus som helst och hälsa! Glatt studsade jag ut ur bussen och mötte Mr Garcia som kom gåendes med två feta resväskor. Min blick gled mot husets altan... där en mörkhårig tjej i vitmönstrad skjorta och korta shorts stod med ryggen vänd mot mig. Jag stannade upp och betraktade hennes långa hår som slingrade sig ner efter ryggen. Därefter vände hon sig om och jag kunde se direkt att hon var vacker. Men så hände något. Jag kisade och insåg att den flickan inte bara var vacker. Hon var Alexis Garcia.


*


"Gå och hälsa på pojken nu", sa pappa och tog tag i två resväskor. Pojken? Great. Var det någon åttaårig barnstjärna vi skulle åka runt med hela sommaren eller? "Jag tar de här två resväskorna så får du ta den där rosa bagen själv", muttrade pappa irriterat och gick iväg med väskorna.
"Du behöver inte vara så sur!" ropade jag efter honom. Plötsligt så plingade min mobil till. Jag vände mig om med ryggen mot bussen så jag inte skulle få solen i ögonen. Jag log för mig själv då jag såg att det var Jake.

Ha en underbar resa baby!
Saknar dig redan!

Jag började knappa in ett svar.

Saknar dig med baby.
Önskar jag kunnat stanna.

Därefter vände jag mig om med den rosa bagen i handen och såg ner på mina converse samtidigt som jag gick fram mot bussen, försjunken i tankar om Jake. När jag tittade upp vid ingången till bussen stod en kille i kepa med armarna i kors, lutandes mot bussen. Jag kisade för solen och tog något steg närmare. Killen tittade upp under kepsen och log vänligt. Ett leende jag var allt för bekant med. Jag drog efter andan och tog instinktivt ett steg bakåt. Just vid det tillfället fanns det två personer inuti mig.
Få inte panik, få inte panik! Djupa lugna andetag!
Men det är Justin Bieber för i helvete! JUSTIN BIEBER! Vad är oddsen?!
ANDAS BARA!
Men det är HAN! Varför är det HAN?!
Medan jag hyperventilerade för mig själv och stirrade chockat på Justin som växt så mycket sedan vi sist sågs så sken han upp i ett stort flin och räckte sedan fram handen för att hälsa.
"Justin ... och ni är?" Jag höjde på ögonbrynen. Skämtade han? Visste han allvarligt inte vem jag var? Jag drog in ett djupt andetag. Okej, så han kanske inte visste. Vi kanske hade chansen till en ny start. För pappas skull kunde vi hållas sams. Vi var trots allt både äldre och mognare nu. Varför få panik? Jag nickade sansat.
"Alexis", sa jag så vänligt jag kunde och sträckte fram handen för att skaka hans, men just då drog han undan den så det såg ut som att jag skakade hand i luften. Mitt leende dog bort men Justin fortsatte flina.
"Jag vet."

Hellu my dear readers. Har ni märkt att WTB bloggen ser extra PIMP ut idag? Visst är den nya headern till nya storyn Lovemies fin?! Den duktiga tjejen som gjort hela min design + mina tre senaste headers (FOR FREEEE!) heter Angelica Nordin. Jag tycker alla kan gå in på hennes blogg! Till den kommer ni till genom att klicka på bilden nedan! ;)

"Vi klarade oss igenom året!" utbrast Chelsea och slängde sina armar runt mig. Vi befann oss på skolgården bland elever, lärare och föräldrar. Avslutningscermonin var äntligen över. Jag skrattade ett skratt som lät framkrystat, vilket hon märkte direkt.
"Hey, vad är det för fel?" undrade hon.
"Inget", mumlade jag utan att möta hennes blick.
"Du borde skrika av lycka!" utbrast hon och demonstrerade med ett högt "WOHOOO!" Jag himlade med ögonen. "Kom igen!" manade hon. "Skolan är slut, vi har ett tre månaders lov framför oss, solen skiner, Matt har dunderfest ikväll...!" Inget ut av det hon sa fick mig att må bättre till mods.
"Jag kan inte följa med till Matts party ikväll", suckade jag. Chelsea gapade stort.
"Va?! Varför inte? Jake ska ju dit. Alla ska dit!" Som om jag inte redan visste det.
"Jag har inte tid, jag måste packa ikväll."
"Inför vad?" undrade hon förvånat. Jag suckade tungt.
"Inför mitt straff jag måste käna av pågrund av gårdagens slagsmål. Jag fick välja mellan ett urtrist sommarläger och följa med pappa på turné. Jag och pappa ger oss av imorgon." Chelsea stirrade chockat på mig ett tag och gick sedan fram för att krama mig hårt.
"Fyfan vad orättvist", sa hon bara. Jag nickade.
"Ja, men det finns inte så mycket att göra åt det just nu." Chelsea nickade med medlidande och förståelse.
"Har du snackat med Jake då?" Jag skakade på huvudet.
"Inte än." Just då ploppade Jake upp från ingenstans.
"Le baby!" utbrast han och höll upp kameran i högsta hugg. Jag klistrade snabbt på ett leende och satte händerna i sidan medan jag posade glatt framför kameran.



"Beautiful", berömde han och gick sedan fram för att pussa mig på kinden. "Så är ni taggade inför ikväll eller vad?!" Jag och Chelsea utbytte en besvärad blick.
"Jag lämnar er ifred", mumlade hon tyst, klappade mig på axeln och gick sedan iväg. Jake rynkade bekymrat på sina mörka ögonbryn. Jag drog in ett djupt andetag innan jag förklarade läget. Som väntat blev han väldigt besviken.
"Finns det inte någon chans du kan dra dig ur det här?" Jag slängde en blick på mina föräldrar som stod och väntade vid bilen.
"Tyvärr", mumlade jag. Jake suckade tungt.
"Damn. Det här skulle vara våran sommar."
"Jag vet", mumlade jag och gick sedan mot honom för att bli hårt omfamnad.
"Jag älskar dig Alex", mumlade han och kysste min panna.
"Jag älskar dig också", sa jag och kramade honom allt hårdare. "Du ringer väl mig?"
"Varje dag", lovade han. Jag kysste honom snabbt på munnen och började sedan gå mot mina föräldrar utan att vända mig om.

*

"Kom igen!" klagade Chaz på andra sidan luren. "Du är nästan aldrig hemma, häng med på partyt hos Matt!"
"Jag är ledsen", sa jag för kanske femte gången. "Jag har en hel del att göra inför imorgon. Men kom gärna förbi innan vi åker. Vi drar runt tre." Chaz suckade tungt.
"Okej, bro. Vi hörs."
"Cya", mumlade jag och lade sedan på. Jag suckade för mig själv och föll bak i sängen. Jag hatade att ge återbud till mina vänner då de var de enda som faktiskt höll mig kvar på jorden och fick mig att känna mig som bara Justin och inte värdstjärnan som bevakas med varje steg han tar. Vad skulle jag göra utan dem? Det knackade på dörren och in steg mamma.
"Hey honey", sa hon med en ljuv stämma. "Redo inför imorgon?" Jag nickade och gjorde tummen upp.
"Jag träffade våran nya chaufför idag. Han var väldigt trevlig." Jag log svagt. Våran tidigare chaufför Joey hade brutit handleden, vi hade tur som hittat någon så bra inom så kort tid. "Han kommer dock ha med sig någon", fortsatte hon sedan. Jag höjde på ögonbrynen.
"Va? Ska hans fru med eller något?" Mamma skakade på huvudet.
"Nej, han har en jättefin dotter han visade kort på. De har inte umgåtts en enda sommar sedan sex år tillbaka och han ville jättegärna ta med henne i år..."
"Är hon ett fan?" undrade jag. Jag hade verkligen inget emot mina fans men bilden av att någon tonårstjej skulle klänga på mig och skrika hysteriskt varje gång jag kom ut från toaletten i tre månaders tid skrämde livet ur mig. Mamma ryckte på axlarna.
"Hon kanske gillar dig, men hon är nog inget mega-fan. Jag frågade faktiskt Mr Garcia och han hade berättat att hon var mer för basketstjärnor än tonårsstjärnor." Hon log snett och jag kunde äntligen andas ut.
"Det blir nog bra då", sa jag med ett leende. Mamma nickade och önskade mig en god natt innan hon stängde dörren bakom sig. Jag hoppade under täcket och kunde inte låta bli att tänka på den tid jag hade framför mig. Nu var äntligen min sommarturné här. Det skulle bli en fantastisk sommar. Och med den tanken föll jag in i harmlösa och djupa drömmar ovetande om vad morgondagen skulle bringa.

Ps. Skriver på chapter 4 atm..;)

Vet att detta inte har ett dugg med WTB att göra men ville iaf påminna om att idag är det exakt tio långa år sedan terrorattacken i USA skedde. Jag var sex år och bodde utanför i Umeå då detta hände. Jag minns uppståndelsen och alla chockade människor. Jag tycker själva 9/11 ämnet är jätteintressant eftersom det finns så många obesvarade frågor angående ämnet. Ska ha en redovisning om 9/11 och konspirationsteorier nu på fredag :).

Men hursomhelst! En tyst minut bör ägnas de förlorade liven idag och ett speciellt hedrande minne av Flight 93 vars passagerare kämpade emot och lyckades få planet att missa sitt mål. Mina tankar går till alla som förlorade någon kär den dagen ♥

R.I.P

Fick denna mejlad av en läsare vid namn Madde som har sett denna bil mer än en gång tror jag, sist när hon fick syn på den var hon påväg hem från skolan och ville verkligen fota så hennes mamma fick förfölja bilen så hon kunde få ett foto :D Haha , lite kul va? :)
 

"...och i och med att det här är tredje gången det händer så förväntar vi oss att det kommer åtas...åtgärder", förtydligade rektor Silligans och rätade på hennes glasögon på nästippen.
"Åh, det kan vi lova att vi kommer göra", lovade mamma och lät sedan en sträng blick falla på mig.
"Men det är inte rättvist!" utbrast jag. "Det var inte jag som började. Det var inte jag som bad om det!" Mrs Silligans höjde på ögonbrynen och lutade sig fram på sitt skrivbord.
"Inte det? Det var då inte vad jag fick höra från de tre vittnena." Jag såg misstroget på henne.
"Vittnen? Kallar du de där tre typerna för vittnen? De är hennes vänner, såklart att de backar upp henne! Det var fyra mot en, varför väljer ni att lägga all skuld på mig?" Mrs Silligans suckade tungt.
"Kanske för att det inte är du som lämnar skolan med ett blåöga idag, miss Garcia. Och vem som än startade bråket så talar dina tidigare två slagsmål emot dig, medan varken Emma eller hennes vänner varit med i ett enda tidigare. Jag föreslår att du håller låg profil imorgon på skolavslutningen och sedan kommer tillbaka efter sommaren med en rejäl attitydförändring. Det här är din sista chans, miss Garcia. Det hoppas jag du vet." Jag bet ihop hårt och spände käkarna för att hindra mig från att skrika ut något dumt. Däefter nickade jag bara.
"Dåså. Då tror jag vi är klara här", sa mrs Silligan och nickade vänligt mot mamma och även min pappa, som inte sagt ett enda ord under hela mötet. Mamma började såklart skälla på mig så fort vi kommit utanför skolan men när vi stannade utanför ett snabbköp på vägen hem och mamma hoppade ut för att köpa tvättmedel så vände sig pappa snabbt mot mig i baksätet.
"Hur många var de igen?" frågade han hetsat.
"Tre."
"Och ingen fick in ett slag på dig?" Jag höjde på ögonbrynen till svar. Pappa sken upp i ett stort flin och höjde sedan handen för en high five. Jag skrattade och mötte hans hand. Pappa höll kvar den ett tag och log stolt mot dig.
"Sin far upp i dagen!" sa han. Jag drog åt mig handen och skakade på huvudet för mig själv. Om mamma bara kunde höra honom. Jag tänkte på det faktum att jag och pappa alltid hade dragit mer jämt och förstått varandra mycket bättre än mamma och jag. Om mamma fick bestämma skulle jag vara en fin liten flicka klädd i rosa kjolar som dansar balett och går till söndagskören i kyrkan varje vecka. Jag suckade för mig själv och sjönk in i mina tankar där jag befann mig hela vägen hem. När vi väl var hemma och det var dags för middag var stämningen allt ifrån lätt.
"Jag hoppas du vet att det kommer innebära konsekvenser den här gången", sa mamma kallt utan att titta upp medan hon skar små bitar av oxfilén.
"Vill du att jag ska rensa ur hela garaget igen?" muttrade jag och petade i den goda måltiden som plötsligt inte såg särskilt aptitretande ut längre. Mamma skakade på huvudet och sköt sedan fram ett blad över bordet med rubriken SUMMER-CAMP IN SOUTH CAROLINA. Jag lät blicken vandra mellan pappret och mamma.
"Ha-ha, jätteroligt", sa jag tillslut. Mammas stränga blick förblev. Jag gapade stort och såg sedan på pappa.
"Visste du något om det här?!" utbrast jag. Pappa skakade på huvudet och såg förvånat på mamma.
"Louise, tror du inte det här är lite väl...?"
"Lite väl vad?!" utbrast mamma. "Vår dotter slåss, Harold! Hon behöver diciplin." Pappa skakade på huvudet för sig själv. Mamma suckade tungt och lugnade sig lite innan hon vände sig mot mig igen.
"Gumman, ge det ett försök. Snälla? På campingen kommer du få hålla på med lagsporter, du som är så bra i alla sporter!" Jag höjde på ögonbrynen.
"Mamma! Jag är en solo-show. Tror du helt ärligt att jag tänker tävla tillsammans med ett gäng främlingar?!"
"Du kanske inte har något val", påpekade hon. "Du är redan anmäld." Jag stirrade chockerat på min mamma.
"Jag är redan vad?!" Ilsket ställde jag mig upp och lät blicken falla på pappa. Såhär långt hade mamma aldrig gått vad gällde mig. Det visste han också. "Pappa säg åt henne!" utbrast jag. Pappa suckade igen.
"Tänk over det, kiddo", sa han tillslut. "Det kanske är dags för dig att lära dig komma överens med andra människor?" Jag såg mållöst på honom. Han betedde sig som mammas dörrmatta.
"Fine", fräste jag och lämnade matbordet för att springa upp på mitt rum. Precis som när jag var liten så slängde jag mig i sängen och begravde mitt ansikte i kudden. De tänkte alltså skicka bort mig till ett helt annat land över nästan hela sommaren utan att ge mig så mycket som en chans att få yttra min egen åsikt om det. Jag torkade bort tårarna sakta och gick sedan över till mitt skrivbord för att sätta mig där och fingra på min svarta skolavslutningsklänning. Great. Skolavslutningen skulle bli rena fiaskot. Och vad tusan skulle jag säga till Jake? Plötsligt knackade det på dörren.
"Får jag komma in, kiddo?" hörde jag pappa fråga. Jag suckade högt.
"Go ahead, det är inte så att du kan förstöra mitt liv mer än du redan gjort." Pappa öppnade dörren sakta och steg in.
"Vad vill du?" undrade jag trött.


What do you want?

"Jo jag tänkte på det här att din mamma uppenbarligen inte tänker låta dig spendera sommaren utan att hålla dig sysselsätt genom något straff och samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på det faktum att jag alltid åker bort varje sommar, även denna sommar när jag lovat att jag inte skulle det. Så vad sägs om att kombinera ett straff med ditt önskemål att få spendera mer tid med mig i sommar?" Jag höjde på ögonbrynen.
"Vad försöker du komma fram till?" Pappa log stort.
"Följ med mig på turnéi sommar!" Jag såg misstroget på honom.
"En hel sommar i en fet turnébuss?" Pappa ryckte på axlarna.
"Ja det...eller sommarlägret." Jag flög genast upp på fötterna och sträckte fram handen..
"DEAL!" Pappa skrattade och fattade min hand.
"Deal."

Ps. Working on chapter 3 atm ;)

"Home sweet home", mumlade jag för mig själv och satte på mig solglasögonen påvägen från planet till bilen som väntade. Det var längesedan jag varit hemma. Synd bara att det var dags att dra igen. Jag blev inte hemma mer än fem dagar i varje fall.




Men det faktumet tänkte jag inte låta få mig på deppigt humör, inte idag. Jag var hemma och hade mycket att vara glad över. Jag hade varit i nästan varenda stad i hela amerika men ingen stad bad på samma atmosfär som Statford. Det här var mitt hem och vart jag än vände blicken kunde jag se ett minne spelas upp i mitt huvud. Det blev dock inte mycket tid till att se sig omkring denna dag. Istället blev det direkt hem för lite sömn. En sömn som inte varade speciellt länge. Efter bara någon timma vaknade jag av att någon slängde sig på mig i sängen.
"'Sup dude?!" utbrast Chaz och började rufsa till mitt hår. Jag gick från att vara väldigt snurrig och förvirrad till att känna ett fantastiskt lyckorus när jag fick syn på mina två bästa vänner. Jag satte mig snabbt upp i sängen och mötte Chaz och Ryan i en fet gruppkram.
"Välkommen hem buddy", sa Ryan och dunkade mig i ryggen. De började genast bombadera mig med frågor.
"Jag såg din nya bräda där nere, var har du köpt den?!"
"Hur länge blir du hemma?"
"Har du träffat nåra snygga tjejer i LA?!" Jag såg förvirrat på dem men flinade sedan stort.
"Oh yes", svarade jag´och gjorde en high five med Chaz.
"Du lever drömmen", suckade Ryan. "Du har så många tjejer att det borde bli över...till oss." Jag skrattade och puttade till Ryan på skoj. Det var sant. Jag hade träffat så många vackra tjejer som gett mig sina nummer direkt och jag hade inget emot att flirta och överrösa dem med komplimanger men om jag skulle vara ärlig så började jag bli orolig. Jag måste ha träffat en fjärdedel av alla tonårstjejer på jordklotet och jag hade inte fastnat för en enda. Det såg inte ljust ut. Men det kanske var såhär min tur fungerade? Vad gällde framgång, vänner och familj hade jag allt jag kunde önska mig och lite mer men då det kom till kärlek... Nä, det var nog där min tur tog slut. Jag kunde nog inte få allt. Som om Chaz läst mina tankar frågade han;
"Någon speciell?" Jag skakade på huvudet.
"No bro, den enda speciella tjejen i mitt liv är Jazmyn", sa jag och nickade mot min lillasyster som nu stod i dörröppningen och log blygt mot oss.
"Kom här Jazzy", sa jag och vinkade till mig henne. Jazmyn tog några tveksamma kliv fram för att sedan bli uppburen i sängen.
"Hey sweetie", sa jag och kramade henne hårt. Ja, vem behövde en flickvän då man har Jazmyn?

*

En person från utsidan hade nog aldrig förstått sig på den här hysterin. Men det här var Stratford och varje gång eleverna blev som hysteriska och alldeles till sig fanns det bara ett skäl; Justin Bieber.
"Låt mig gissa. Han är tillbaka i stan?" fnös jag när jag mötte Chelsea innanför entrén. Chelsea drog fingrarna genom sitt morotsröda hår och nickade sedan med en suck.
"Japp. Han kom tydligen imorse, plus att varken Chaz och Ryan är i skolan. Man kan ju bara gissa vad de skolkar för."
"Ugh", sa jag bara och skakade på huvudet. Det var lustigt. Justin hade visat sig vara i stan flera gånger på sina små hembesök men jag hade aldrig sett han en enda gång. Inte sen han flyttade som liten när han skulle bli stora coola popstjärnan. Jag antog att han gömde sig för sina fans som han älskade så mycket. Jag skakade på huvudet för mig själv igen. Vilket skämt. Jag tittade på Chelsea och var glad att jag hittat någon som ogillade honom i alla fall hälften så mycket som jag gjorde. Enligt Statford var han en legend men enligt oss; överskattad. Det var så fullt runt våra skåp när vi nådde fram att vi bestämde oss för att lämna våra väskor och liknande när alla gått in i klassrummet i stället. I väntan gick vi in dit själva och började surfa på våra lap tops. Av ren nyfikenhet gick jag in på Justins twitter.

I'm back home yall! It's so good to be back.

"Önskar jag kunde säga detsamma", mumlade jag och höjde på ögonbrynen för mig själv.


"Wish I could say the same."

När klassrummet fyllts med elever tog jag tillfälle i akt och sprang ut med min väska. Nu var det i stort sätt tomt. Förutom en tjej som... Jag gapade stort och stirrade på henne.
"Dude! Vad är det för skit du klistrar fast på mitt skåp?" Emma, även känd som skolans besattaste Justin Bieber fan, ryckte till och satte sedan ena handen i sidan medan hon såg trotsigt på mig. Varenda skåp hade "SUPPORT JUSTIN" stickers fastklistrade på sig. Inklusive min.
"Om Justin får för sig att hälsa på skolan måste han se att vi stöttar honom", sa hon som om det vore världens självklaraste sak.
"Okej...sicko", mumlade jag och himlade med ögonen för att sedan gå fram till mitt skåp och börja skrapa bort märket.
"Vad gör du?!" utbrast hon ilsket. "Du får inte ta bort det!"
"Watch me", sa jag och fortsatte klösa irriterat.
"Är du döv!" utbrast hon och började dra i min vita tröja.
"Rör mig inte!" utbrast jag och puttade bort henne med ena armen. Emma stapplade bakåt och stannade sedan för att se hatiskt på mig i ett par sekunder. Därefter försvann hon längs korridoren.
"Fegis", mumlade jag och fick slutligen bort resterna från det fula klistermärket. Därefter låste jag upp mitt skåp och slängde in väskan. Jag hann precis låsa det igen när Emma återvänt - denna gång med tre av hennes närmaste belieber kompisar. Alla stod med händerna i sidorna och bittra ansiktsuttryck. De ställde sig i en cirkel runt mig.
"Jag tror du är skyldig mig en ursäkt", påpekade Emma och slängde med sitt långa blonda hår. Jag höjde på ena ögonbrynet.
"Bitch, really? Det var inte jag som klistrade fast skit på ditt skåp!"
"Det är inte skit!" utbrast hon ursinnigt och tog ett utmanande steg emot mig. Jag kastade en blick på hennes sällskap som såg minst lika ursinniga ut.
"Ni är ju vrickade allihopa", mumlade jag och försökte tränga mig förbi en av hennes vänner, Stephanie.
"Åh nej!" utbrast Emma när Stephanie puttat tillbaka mig. "Du går ingenstans förrän du bett om ursäkt! Tro inte bara för att du är tillsammans med Jake så ska du komma undan med allt." Jag såg förvånat på Emma. Försökte tjejen hota mig eller? Det måste vara ett skämt. Så jag gjorde ett sista försök att ignorera henne och ta mig igenom deras lilla cirkel - men icke sa nicke. De blockerade mig igen och det var droppen för mig.
"Gå ur vägen eller så slår jag ner dig nu", sa jag lugnt till Stephanie som stod ivägen.
"Hah!" utbrast Emma. "Försök inte leka så cool hela tiden. Vem tror du att du är Alexis?" Jag vände mig om och såg på Emma.
"Jag tror jag vet vad det här handlar om", sa jag med ett flin och tog ett steg framåt mot henne. "Du trånade efter Jake i åratal - men jag fick honom. Det måste kännas surt va?" Emma blev genast högröd i ansiktet och höjde handen för att klippa till mig - en hand jag fångade i luften och vek snabbt så hennes skrik ekade över hela skolan.
Great. Nu var jag körd.